Ronnie Sandahl påminner mig om nån.

Ronnie Sandahl plitar idag ner sitt försmädliga begabbelse-fnys över alla oss svenskar som dag efter dag berövas mer och mer av vår identitet. Han tappar helt enkelt hakan över att vi bryr oss, vaf  - det är ju bara bagateller! Det är väl inget att elda upp sig för- lite censur, inskränkningar, sammansvärjningar, tabun, förbud, övervakning, kontroll, mörkläggning, bevakning, svek, komplotter och dubbla agendor  - det får man ju leva med i många andra länder. 

Vi kan ju inte hålla på att skoja med varandra om bagateller, äta rasistisk mat, mumsa i oss sårande godis, klä ut småbarn till förnärmande varelser, läsa böcker om gamla stötande stereotyper, vifta med våra fåniga flaggor och vistas i de gamla unkna chikanbyggnaderna som vi alltid gjort förut. 

Nä provocera oss tills vi tiger, in med fler Rinkebyrappare, inte bara till jul, utan också till nyår på Skansen, påsk, skolavslutning och midsommar. Nån gång ska vi väl lära oss att veta hut tycker Ronnie Sandahl. Och jag inser att han vill att vi svenskar ska stå på led, inte skratta, och vara som en av mina barndomskamrater. Hon hade en sjukt kolerisk far som uttryckte känslor med knytnävarna, och varje gång hon slagits gul och blå, vacklade hon fram till fadern med snoret och blodet rinnande, neg, kysste tappert hans hand och sa tack älskade far, för stryket.