Om man flyr det överjävliga kriget, hur kan det vara viktigt att sex barn får eget rum?

Pappan i familjen som kom till norska asylmotagningen i morse, löpte amok, kastade saker och spottade på personalen efter att barnen nekats var sitt rum. 

Situationen lugnade sig faktiskt när polisen kom.

De här återkommande situationerna på asylboendena väcker så mycket frågor. Jag försöker sätta mig in i det omöjliga, att känna hur en flyende familj känner sig. Jag tänker att jag skulle falla ner i djup tacksamhet, samla alla i familjen i famnen, gråta, andas ut, jubla över att slippa oroa mig för nästa attack och för att överleva. 

Hur tänker dom? Vad har dom givits för förväntningar? Vad har utlovats? Har någon berättat om våra länder, vår kultur och att platsen de kommer till är en plats där andra är beredda att betala för att ge skydd, överlevnad och framtid. Att pengarna inte trillar ner från himlen, utan är ett bevis på mänsklig och varm solidaritet, som man nu själv förväntas bli en del av.Om man kommer med hatisk och aggressiv attityd, och bemöter nya fristaden med att slåss, spotta och förnedra de hjälpande människorna, vad krävs då, och hur lång tid kommer det att ta tills man börjar fungera väl i ett civiliserat samhälle.

Och hur tänker alla dom korrekta, som aldrig aldrig ifrågasätter? Att allting löser sig bra för alla i samhället om vi bara är snällare och ger mer?

 TV2