Idag gav vi blaffen i arbetsmiljöfucking-verket..

Det ska inrymmas att vi är fyra öbor som tillfälligt sneseglat in till stan, det ska inrymmas att vi bott  nästan 7 månader på en ö utan grannar, långt till nästa boning med människor i.
Så omvärlden här i storstadbefolkningen ter sig rätt obekväm.
Och vi är inte överdrivet mottagliga, varken hundarna eller vi. Även om de fyrbenta uppskattar att läsa alla frestande tidningar och magazin som de missat.

Imorse var vi på konsum och när vi kom till kassan med varorna, satte den unge skallige mannen med Hitler-glasögon upp sin rätvinklade högerhand mot oss. Med vänster pekfinger visade han demonstrativt på en liten fladdrig lapp vid kassan, och instruerade oss att ställa våra varor i ett rakt led, med koden på exakt ställe och med fem centimeters mellanrum.

-"Jag är butikschef och skyddsombud. Läs på lappen här från Arbetsmiljöverket, vi blir skadade av vårt arbete, därför måste ni lära er hur man ställer upp på bandet".

Vi är snälla och vänliga, ingen av oss hade tänkt bygga varu-berg, och vi vill för allt i världen inte åsamka någon smärtor som de ska dras med till graven, men detta blev lite för mycket för oss.
Vi blev trotsiga, och jag förklarade att hans bemötande inte passade mig, att det faktiskt just förstört mitt goda morgon-humör.

-"Och om vi själv har ont både här och där?" undrade Björn, "kan Arbetsmiljöverket då vara vänlig att skicka hit nå som gör ditt jobb."

Och jag tänkte att om jag i mitt arbete som flygvärdinna hade rutit åt någon att resa sig upp för att tala med mig, för att böjd ställning ger mig ryggsmärtor, eller om jag i stället för att dra ut drinkvagnen på 90 kg, ställt upp den i galley och bett var och en att komma och hämta sin mat och sina dryckesvaror i en rak kö, med några decimeters mellanrum, hur skulle det se ut?
Jag fick lära mig att arbeta ergonomiskt riktigt, så gott det nu gick.

Och så lärde jag mig att det finns oändligt många sätt att säga saker på.