Idag är det halloween, läser jag.
.
Och funderar på halloween på svenska, och tänker mig det ungefär som här på bilden. Vi svenskar har ju kommit till jorden för att ge. Aldrig ta.
Drar mig till minnes när min syster och jag lades in på epidemisjukhuset i Lund, 5 och 6 år gamla, för scharlakansfeber.Min morfar som bodde i stan kom upp och vinkade glatt till oss utanför isoleringsrutan, och visade upp en megakartong från stadens konditori. Däri fanns allt ett litet barn bara kunde drömma om, bakelser, chokladbiskvier, vaniljhjärtan, chokladdoppade marsipanrullar, you name it!
Min syster och jag vinkade ivrigt tillbaka med slängpussar, och rusade sen in i salen och hoppade upp i våra sjuksängar, dreglande efter morfars godispaket. Det tog sin tid, man måste vänta på att det skulle bli dags. Man kunde ju inte bara äta så där hipp som happ.
Så.
Efter hundra år kom den stränga sköterskan med saft och morfars frestelser. På fatet stod varsitt halvt vaniljhjärta.Ty det var orättvist mot alla de andra som inte fått något, så hela kartongen delades lika mellan alla barnen på sjukhuset.
Tror aldrig nån gång i mitt liv att jag sloknat så. Sköterskan släckte effektivt all den glittrande förväntan som morfar med all sin kärlek väckt.
.jpg)
"The inherent vice of capitalism is the unequal sharing of blessings; the inherent virtue of socialism is the equal sharing of miseries." (Sir Winston Leonard Spencer Churchill, 1874-1965)
SvaraRaderajavisst, dit är Sverige på god väg, alla har det lika uselt. Utom dom i toppen.
SvaraRaderaOm morfar inte var införstådd och med på denna fördelning så var det fanimej snatteri!
SvaraRaderaMorfar blev minst lika förtvivlad som vi, visste inget förrän mamma berättade. Det kunde ha skötts på så många sätt, de kunde ha pratat med morfar, förklarat för oss små.
SvaraRaderaMen den beskäftiga rättviseterminatorn tyckte inte det var nödvändigt.
Tråkig historia det där. Som tur är har man idag en mer humant synsätt på hur sjuka barn behandlas.
SvaraRadera/Plutten
Tack och lov för det!
SvaraRadera