I Norge är det lika eländigt som i Sverige när det gäller den politiska viljan och omsorgen om våra äldre.
.jpg)
Hennes längtan blev så stor att hon nu har hyrt in ett privat "luft/nings/bolag för äldre". Kostnad: 70 000 norska kronor om året.
I gårkväll satt jag länge med ett knepigt men jätteroligt korsord, fnulade länge på ett ord på tre bokstäver;"Vad kan man inte luft?"
Svar: ÄGA.
Tänk så fel korsordsmakaren hade.
NRK
Kanske en god affärsidé? Det finns ju de som, mot ersättning, går ut med hunden. Varför inte någon som går ut och luftar de gamla. Behovet bör väl inte minst finnas även här i Sverige. Men visst är det tragiskt och förnedrande att vår åldringsvård har sjunkit ihop till att vara en förvaring av kroppar, i stort sett. Givetvis, undantag finns och det är ju de som tas upp som alltför få goda exempel. Men hur kan det bli annat än minsta möjliga insats när den som gör det billigast får jobbet. Jämför med som det var för länge sen när de, oftast bönder på den tiden, bjöd minst för omhändertagna barn. Att ha som drängar och gratis arbetskraft i övrigt. Närmast en slavmarknad fast ekonomiskt omvänt. Nu används den principen i moderniserad form. Det borde vara statens skyldighet att tillhandahålla de tjänster som den stora befolkningsmassan nyttjar. Som skola, polis, sjukvård och då äldrevård. Dvs. att i första hand ta hand om de medborgare som redan finns här, i första hand. Inte som det är nu, att de närmast helt struntar i dem så långt de bara kan komma undan med det. Det finns säkert mer att skriva om t. ex. ansvar, empati. Från högsta chef till de anställda på golvet. Det kan kanske någon göra som är bättre insatt än just jag. Annars finns det säkert exempel att läsa på olika håll. Men mina kommentarer tenderar alltför ofta att bli för långa och uppstyltade och därmed svårlästa/svårbegripliga, så jag håller här. Skogis.
SvaraRadera