Inga-Britta Ahlenius, the fearless.

Satt och rodde, lyssnade på reprisen av Ulf Elfving interju med Inga-Britta Ahlenius, en av få som verkligen har något att säga.
Omskriven för sitt mod och sin frankhet, och i år utsedd till Årets Ryggrad,  förvisso ingen titel att skryta med i ett land där majoriteten saknar just en sån. Men Ahlenius är som vanligt oerhört uppriktig, bl.a om FN-chefen Ban Ki Moons påfallande  inkompetens, och menar att det är fördelaktigt för vissa länder att ha en onyttig lakej på den posten.
Att sätta in Kofi Annan i Syrien, och Jan Eliasson som överrock  i FN, borde få vilken annan person som helst att generat tacka för sig och backa ut.

Men.
Inga-Britta ser inte sig själv som just "modig", berättar hon, utan vill istället beskriva sig som en doer, en som driver på, en som kommer in i ett uselt sammanhang, kavlar upp ärmarna och utbrister:
-Så här kan vi inte ha det! Nåt måste göras NU!

Och det är precis en sån sällsynt person som Sverige desperat behöver.
Nu mer än nånsin.