Ett politiskt uppdrag resulterade i ett helhjärtat svenskt militärt engagemang för en FN-insats tillsammans med USA och NATO i Afghanistan - en mission för det afghanska folket och för freden.
Militärens närvaro har krävts för att skydda de civila insatserna.
Drygt 10 år efter det första anfallet mot Afghanistan 9/11 pågår kriget och nån ljusning för fred och frihet skymtar dessvärre inte, istället har tillbakadragandet av utländska trupper redan startat.
FPs Allan Widman har varit den politiker som tydligast och starkast stått upp och försvarat insatsen.
Men under påskhelgen har han vänt och förespråkar nu en svensk tidigareläggning av tillbakatåget ur Afghanistan:
”När en rimlig utsikt till framgång enligt min mening tycks saknas, då ska vi inte ta några onödiga risker med våra soldaters hälsa."
Tack för det.
”Det är nog nu; det blir inte bättre.
Jag vill att de svenska soldaterna kallas hem.
Det är knappast rimligt att svenska soldater riskerar sina liv i Afghanistan om de inte bidrar till en bättre afghansk framtid."
En ansvarskännande politiker som efter omsorgsfull prövning ändrar hållning i en så livsviktig fråga förtjänar all min respekt.
Dessvärre tror jag att resten av de vingliga folkvalda saknar politisk vilja och mod att inleda ett snabbare tillbakadragande.
Och det kan stå oss dyrt.
sydsvenskan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar