Kerstin Weigl har delat upp oss i vi och dom.

"Vi", det är Kerstin och alla de många, många fina, ädla och riktigt bra människorna med absolut helt "rätta" åsikter.
"Dom", det är vi andra åtta stycken simpla gemena och grova rasister som inte ens kan stava till blate.


Weigl berättar att det inte finns någonting att oroa sig för när det gäller ensamkommande flyktingbarn, och det fattar ju alla dom där i familjen Bra, för i Hö­köpinge har allt varit så stilla och fint och pysmysigt. Alla grannarna turas om att gå i parken och gunga dem, och allt är så hootsitootsie.....

Kerstin Weigl är journalist.
Men en usel journalist för hon är uppenbarligen helt oinsatt i ämnet hon skriver om.
Därmed missar hon att i journalistisk god sed berätta HELA sanningen för läsarna.
Det vill säga många tragiska händelser på andra hem för ensamkommande i vårt land, där skadegörelse, vandalisering, bråk, våldtäkter, gruppvåldtäkter, mord, hot, mordbränder, misshandel desvärre existerat.
Om hela sanningen ska fram, då finns det uppriktigt fog för att ta alla grannarnas oro på allvar.

Om det hade rört sig om NÅGONTING annat än det i Sverige ängsligt omhuldade och tabubelagda ämnet invandrare, så hade alla varit välkomna till demokratisk debatt.
Och för Guds skull, den här tysta svenska PK-överenskommelsen om att envetet kalla männen för barn - lägg ner det tramset.
Etablissemanget kan tysta oliktänkande.
Men ni kan bannemej inte hindra oss från att SE det vi ser.
Än så länge.