Förläggaren Svante Weyler berättade i veckan för Resume att alla intervjufrågor går genom honom och att han skyddar henne mot pressen.
Trots det har flera tidningar redan enkelt avslöjat hennes kontaktuppgifter, identtet och att hon arbetar på kommunikationsbyrån Involve Communication.
Här är Anna Wahlgrens skriftliga kommentar till dotterns hatbok :
-"Felicia är 44 år gammal. Många medelålders människor behöver bearbeta sina upplevelser av barndomen, men gör det i regel inte offentligt.Jag tänker inte diskutera Felicia i offentligheten. Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen inom familjen i stället. Med sin bok, som kommer som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne. I övrigt har jag inga kommentarer."
Ingen av syskonen vill kommentera innehållet i boken. Ett av syskonen svarade skriftligt att hon inte känner igen det Felicia beskriver i reportaget och tillägger att hon hade en mycket bra, stabil och trygg barndom. Hon hade och har fortfarande, en mycket nära relation med sin mamma.
SR resume
Det finns, enligt en del, ett mönster i flera av de senaste årens händelser som har samma rötter. Man har till exempel gett sig på kungen och drottningen utan att lyckas och nu ger man sig på Sveriges supermorsa nr 1. Nu säger jag inte att det är så men kan samtidigt konstatera att en del av rekvisitan även finns i detta drev.
SvaraRaderaFör övrigt så tycker jag att Anna Wahlgrens svar är sakligt och korrekt liksom den redaktionella texten på SR:s hemsida.
Tyckte illa om intervjun på Skavlan, det kändes riktigt som att prata skit bakom ryggen på nån.
SvaraRaderaUppfattade Felicia som utåtagerande med uttalat behov av att stå i centrum, som väl stylad och preparerad för att framstå på ett väl inövat sätt. Hon log charmigt med sina välmålade läppar och gnistrade med de nymejkade ögonen.
Det fanns absolut ingen sorg, ledsnad, saknad över tingens ordning, ingen eftertanke, ingen tunghet, bara säljande tvärsäkerhet om den rätt hon tagit sig.
Hennes försvar att mamman lämnat ut familjen själv i böcker, känns konstruerad och lättvindig, för inte har väl Anna Wahlgren öst kriminella anklagelser över sina barn?
"Hedra din fader och din moder." I helvete heller! De är auktoriteter liksom de som styr detta dårhus som Sverige är. Alltså får vi inte kritisera dem heller.
SvaraRaderaJag kände igen mycket av det hon berättade, har själv samma erfarenheter av MIN kära horande mor, som jämt sa -Vem tänker mer på andra än vad jag gör.
Och en mer egoistisk människa än henne har jag aldrig träffat.
Och den sk moderskärleken har jag bara hört talas om.
"Sveriges supermorsa nr 1."
Sverige superlandet nr 1!?
xbenedictx
De som saknar moderskärlek är många.
SvaraRaderaSatt häromkvällen på en middag med en okänd man till höger, han var i 70-års åldern, och nästan genast kom han in på sin mor. En stor lång auktoritär kvinna som talade om för alla, utan urskiljning, att hon visste och kunde mest och bäst, alltid. Hennes man var en tvärhand hög och jättetoffel.
Om hon skickade ut sin lille son att handla efter en lista och kom hem med allt som stod. Så sa modern snipet, var är mjölken?
-Det stod inte på listan.
- Men är du dum i huvet? Mjölk ska vi ha varje dag.
Kärlek fanns inte på kartan.
Det är förtvivlan att ett enda barn ska växa upp utan kärlek. Jag fick kärlek och omsorg av mamma, men misshandlades grovt och levde i ständig skräck för den andre föräldern.
Så jag säger inte att det inte finns fog för att avsky sina föräldrar.
Men i Felicias fall verkar det ha blivit en karriärväg.
Du har så rätt, som vanligt. Och hon verkar ju gå i samma fotspår som mamma Anna, (som den yngre av mina systrar, som bor i Östersund är bekant med, först per email, sedan har de väl besökt varandra.)
SvaraRaderaAntonias kommentar på helena palenas blogg, hade nästan på ordet samma upplevelser som jag av sin mor.
Och hon hade inga egna barn.
Vilket jag inte heller har. Som du nog har förstått.
För risken hade funnits att jag hade upprepat mina föräldrars (fars) misstag.
Och mina gener är nog inte något att föra vidare, I have bad jeans, för att skoja till det.
Jag anade att du hade en kärleksfull mor.
Men varken mor eller far är synonymt med god.
Lika lite som Mona eller Fredrik.
Men trots att min mor har behandlat mig illa, så när hon blev misshandlad av en av sina manliga bekantskaper, så var jag beredd att ge mig på honom, (och jag gick emellan morsan och farsan och hotade döda honom om han rörde henne när jag var 15 år, och de hade sitt första och enda gräl, efter att hon varit otrogen, men om jag då vetat vad grälet berodde på vet jag inte hur jag skulle ha reagerat. Och mina tre yngre syskon sov sött. Någon liknade barnuppfostran vid att grädda plättar, den första misslyckas man nästan alltid med, innan stekpannan fått den rätta temperaturen) men det ville hon inte.
Det är inte bara avsky man känner, om det bara vore det så vore enklare på något vis.
Allt har ju en orsak och en verkan.
Om något blir för familjärt, som jag har en känsla av att det blivit här mellan dig och alla som kommenterar, så skrämmer det mig en aning.
För tänk om jag inte passar in i den här "familjen" heller, då får jag fortsätta att irra omkring och söka min flock, som den ensamvarg jag är.
Jag har den ovanan att jag bränner broar, medvetet eller omedvetet.
Snart sitter jag väl på en öde ö, omgiven av farliga rev som ingen flytfarkost kan ta sig över, eller någon flygfarkost kan landa på.
Får säga som Antonia "-hmmm…skrev nog lite för mycket här. Var inte riktigt meningen."
Sorry.
"Jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mig..."
xbenedictx
ps
endast de människor man älskar, kan såra en.
Ja visst är det så xbenedictx, och det gör ondare än allting annat att bli försmådd och oälskad. Jag och min syster misshandlades fysiskt av vår pappa, jag var så rädd för honom i späd ålder att jag kissade på mig bara han tog i mig. Men min pappa slog inte av hat eller okärlek, han slog av galenskap. Det förstår jag nu.
SvaraRaderaMina föräldrar hade typroller för den tiden, han var stor, stark, dominant oh farlig, mamma var den som skyddade, slätade över och inte minst - dolde för omvärlden. För ytans skull.
Att tiga och blunda, är att tillåta det gör värre ont för det var av hm, kärlek (?!?).
Hursomhelst jag har lyckats skilja på mig och dem, långt om länge, och går min egen väg. Det första äktenskapet var en sorgligt nog en upprepning an mina föräldrars rollfördelning.
Och jag är så otroligt glad för mina söner,jag har kämpat så hårt med att inte göra om föräldrars misstag.
Och det tror jag du kunnat gjort också.
Du valde en annan väg. Och det viktigaste är att du är nöjd med det, även om jag har en känsla av att just dina gener skulle vara ett gott gry till ett nytt litet liv.