NUUUUUUU!

Är semestern slut.
Jag har så mycket att berätta.
Mest om mitt förlorade land.

Det fanns nog nåt slags mening med att jag inte lyckats med mina enträgna försök, att under resan komma åt internet och min blogg, ty det har varit en sån fullkomlig lisa för intellektet, själen, ja, hela mig, att slippa se politikernas och korrektpressens likvidering av mitt älskade land.
Så befriande och hälsosamt att slippa vakna och somna med vanmakten.

Vid poolen har det samlats långtidssemestrande svenskar, italienare, danskar, finländare, spanjorer, irländare, och alla har njutit, samtalat och umgåtts i det katolska Gran Canarias innerliga och välkomnande gemenskap, det har varit sol ute, sol inne och sol i sinne.
Dvs tills alla alltid till slut kom in på tillståndet i våra förr så stolta och lyckliga europeiska länder.
Vreden över EU och den skräddarsydda maktfullkomligheten, och över den mångkulturella misären har förenat oss i avgrundsförtvivlan och hopplös misströstan.

På hemvägen läste jag nättidningarna, och gamla som dör utan att folk lyfter ett ögonbryn, samt rasmord i Belgien.

Nu ska jag på med blåsan, direkt till julfest, men sitter vid tangenterna i morgon.
Så om ni, som jag innerligt hoppas, finns kvar så hörs vi då!