Jag är emot.

Har varit själv på ön med lille Zäta i några dar nu, Björn är på jakt med Zudden, wachteln.
När jag glott mig trött på havet som egentligen är mer vita gäss än hav så satte jag mig framför gårdagens Uppdrag Granskning. Det var om Pär Johansson, Glada Hudik-initiativtagaren och ledaren, som drar in miljontals kronor på Glada Hudik-teatern. Men de utvecklingsstörda verkar ha förminskats till ett redskap i hans händer
Dagverksamheten i Hudiksvalls kommun har på ett par år vuxit till en miljonindustri för kommunen, men framför allt för Pär Johansson.

I alla intervjuer har Pär Johansson förankrat sitt mantra om allas lika värde.
Men allas lika värde gäller inte för såna som är eljest - de ska vara glada för att de får lov vara med och slipper ruttna på institutioner.
Som Pia Andersson, förvaltningschef i Hudiksvalls kommun, förklarar för UG:
– Men de får så mycket annat än ersättningen /än pengar/. De utvecklas och får vara med på turné.

Det är inte första gång vi sett en tragisk person bli helt förblindad av pengar.
Men det är kanske första gång vi sett en hel kommun dansa så krypande, lismande och oljigt runt kommunguldkalven att de tappat byxorna i bara farten.
Uppdrag gransknings porträtt av Pär Johansson delar nu Sverige i två läger – för och emot.
Hur kan man vara för?
För vad?
Kommunpolitiker som står med rumpan bar och låter skattemedel fullkomligt forsa mellan fingrarna, för kommunens 15 minutes of fame?
Och SVTs Eva Hamilton som tycker gulddansen är för lukrativ för att granskas.
Blääää. Det var ingen vacker syn.

SVT
Aftonbladet Mediavärlden