Det har gått tio år.

I några år hade jag en administrativ tjänst med ledaransvar för pursers/ kabinchefer, och under den tiden så hände flygkatastrofen på Linateflygplatsen i Milano, som jag kastades in i.

Så länge jag lever kommer jag aldrig att glömma ett samtal från min chef, Anders, på SAS crew-base Arlanda, morgonen den 8e oktober 2001:
-Jag vet att du är ledig, men det har hänt nåt. Vi har inga detaljer ännu, men vi kommer alla att behövas härute idag.

Efter 2 minuter ett nytt samtal:
-Ta med dig pass och tandborste, du måste åka till Milano.
På lätt ostadiga ben flög jag med första relief-planet, tillsammans med en chefspilot och all tränad markpersonal.
Alla var moltysta och sammanbitna men så professionella och väldrillade.
Under flygningen fick vi mer och mer underhandsinformation om vad som inträffat, en stor flygolycka med obegripliga och katastrofala följder.
Samtliga passagerare och alla våra flygande kollegor som arbetat i planet hade omkommit.

Markpersonalen som var betydligt fler än vi, skulle ägna kraft och omsorg om alla de drabbade och omkomna passagerarna och deras anhöriga.
Vi två, från flygandes operationella avdelning, hade tillsammans med fyra ditflugna danska kollegor som uppgift, att ta hand om den döda besättningens anhöriga på plats så länge som det behövdes.
Jag minns mycket väl när vidden av bedrövelsen och smärtan gick upp för mig, tog tag i mig och vred om mig.Det var när vi passerade platsen där alla italienska anhöriga hade samlats på Linate.Deras nästan omänskligt hjärtskärande skrik, gråt, och deras kvalfyllda lidanden skar sönder mig. De rasade ihop på golvet, slet sig i håret, skakade i märg och ben.
Jag samlade mig.
Måste.
Vi mötte och tog emot kollegornas chockade familjer, och hjälpte dem till vårt hotell, satt tillsammans, och lyssnade bara tyst på deras förtvivlan. Sen försökte vi så gott vi kunde, ge dem svar på alla varför och hur.
Hela tiden var vi deras stöttande medmänniskor, deras trygghet. Först genom all hopplöst byråkratisk formalia på flygplatsen, sen som stora, öppna, varma famnar att ramla i på bårhuset, och så en stadig hand att hålla i när vi la ner blommorna på den ödesmättade och tysta crashside.
Alla som arbetat med upprensningen efter olyckan stannade vördnadsfullt upp i den stunden.
Vi flög hem igen tillsammans med de anhöriga, fanns på telefon för dem, och var hand-i-hand med dem i Storkyrkan, under den sorgtyngda och vackra minnesgudstjänsten.

Det finns så oändligt mycket mer att säga, men det räcker så.
Vill bara tillägga att det är det absolut finaste jag någonsin har fått lov att vara, en annan människas enda tröst i den största av sorger.
Jag förändrades i själ och hjärta och växte så många, många år de dygnen.

Idag tänker jag på alla de som så fasansfullt miste sina nära och kära.

helagotland skanskan
Corren
nt
SvD kuriren Dagen