Zudden är i stan.

Båt och bil till stan, koppel på, nytt hem - spännande.
Dofter många, aaaaahhhh, gå promenad - häftigt!
Men.
Matte och husse väntar på nånting. Vaddå?
Vi gick och gick och gick och gick och gick, och hoppades på att Zudden skulle förstå det självklara i att när vi går ut med koppel på, då ska man göra nummer ett och helst också nummer två.
Han höll sig och höll sig, tills vi hade gått över en timme, då kom kisseriet. Äntligen.
Det kändes som om han stod där i en kvart och skvalade, och tittade skämmigt i backen.
På ön går man ut själv och gör sånt när man behöver.
Och utan två publik.
Sen blev Zudden alldeles till sig av lycka, en svart labbe kom gående mot oss på trottoaren, och Zudden studsade ivrigt och skuttade saligt mot hunden.
Men.
Det var inte Zorro.