Men av olika anledningar på sista tiden har jag tänkt mycket på liv och död.
Grubblet är ömsom nära, som min syster och tornedalingen som båda tvingats rätt in i förnedrande, omänsklig och smärtsam kamp, gifter i hela kroppen, fysisk utsatthet, tappat hår och skallighet, ingen smak och doft, ingen aptit, svullnad och olidlig smärta, omgivningens hjälplöshet, ensamhet, sjukhusens ständiga personal- och hänsynsbrist.
Ska det vara ett sätt att sluta på?
Ömsom långt borta. Norge med den yttersta förtvivlan och djuriska lidandet, NordAfrikas miljoner svältande, barnlik som hänger i famnen på magra flerbarnsmödrar med inåtvänd blick. Syrien, Libanon...människors osjälviska dödskamp mot diktaturers. London unga människor med kroppen exploderande av fiendskap och en dödsbringande, obarmhärtig och brutal lust att förgöra, förstöra och förinta.
Tanken slog mig att detta jordeliv för många redan tycks vara helvetet.
Och just idag snubblade jag över en artikel om en livslevande ljusbringare: En dödsmorska.
Sjuksköterskan Anita Lanz har i över tio år arbetat med döende patienter. Hon kallar sig dödsmorska.
– Om livet börjar med kroppens förlossning kan god palliativ vård innebära att hjälpa till med själens förlossning, att patienten får dö i frid.
I boken Jag vill dö med en ängel vid min sida berättar Anita Lanz om många av sina fall. Det rör sig om människor i alla åldrar och i alla samhällsklasser: lilla cancersjuka Seline, gamle bonden Kari, 30-åriga Peter, läkarfrun Lena Kristina med flera.
En sak har de gemensamt: de har fått dö i frid.
Det borde alla få.
Var finns dessa dödsmorskor? Finns det flera, överallt i Sverige? Finns det utbildning till dödsmorska?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar