I fredags när vi bilade för att hämta Zudden, körde vi igenom Väderstad för att leta mack, så att vi inte skulle behöva tanka på hemvägen när vi ju skulle ha den nye lille jägaren med oss.
Vi körde förbi ett hus som var både verksamhet och boende, på höger sida - och precis då. Drabbades jag av världens underligaste deja-vu!
PÅ bloggen har jag en härlig läsare B-M, som inemellan är inne och kommenterar med sin friska spontanstil, vi har mötts helt kort i Stockholm på en av försvarets anhörigträffar för nåt år sen.
Nångång har B-M skrivit och beskrivit sitt boende helt i förbifarten, och uppenbarligen gjort det med sån inlevelse att jag nu - där, på vägen, drabbades av blixtnedslag!
Började stamma, peka, vifta, flaxa, och ivrigt hoppa på sätet, -"Björn-Björn-Bjöööörn-dä-dä-dä-dä-bloggen-B-M-dä-dä-bloggen-B-M-detärhär-detmåstevarahär"!!!!!!
Björn fattade ingenting, men gjorde vad vilken klok man som helst skulle ha gjort i samma situation, saktade in och körde lugnt in på uppfarten.
Och där, där låg Gimli B-Ms hund, och stod B-Ms man Leif, som via mobilen spårade sin hustru som på fem minuter kom cyklande med håret på ända och ett soligt leende på läpparna.
Och jag förstår fortfarande inte.
Huuuuuur kunde det bara hända!?
Sådär.
Men. Så jublande roligt!
Har varit med om en liknande upplevelse, så jag är inte förvånat: Åker genom Sverige på sommarsemester med kompisar från studentkorridoren i Kiel, vi handlar på Domus i Sveg - plötsligen rop tvärs genom affären: Thorsten, Thorsten!
SvaraRadera- Det visade sig vara pastor Larsåke W Persson från Västerås Baptistförsamling som några år innan hade hälsat på hos oss i vår motsvarande församling i Kassel, vänort till Västerås. Så, världen är liten!
Så härligt, alltid roligt med ett kärt möte.
SvaraRaderaHa det gott Carina.
Eva-Marie