-"Det är hemskt, men inte katastrof." sa tornedalingen, när jag ringde.

För några månader sen firade vi galet glada att cancern hållit sig väck i över två år, tornedalingen och jag, som började och lämnade SAS samtidigt.
Igår sent upptäckte jag ett voicemail, "Carina ring mig, vi ska prata."
Hmmmm, det undermedvetna började krumbukta sig, nattsömnen blev obekväm, snurrade rundor med lakanet vridet runt kroppen, som en vildsint tornado.

Idag hör jag den klingande norrländskan berätta om att hon fått ont i vänsterarmen, så hon for och tog EKG och blodtryck, men medan hon talade med läkaren nämnde hon i förbifarten att hon haft långvarig hosta, men "det hade alla där uppe i Tornedalen".
Nånting i journalen, och i läkarens inre, fick det röda larmet att gå.
Så läkaren ville ha lungröntgen omgående, och när resultatet från röntgen var klart, så var det två läkare som kom tillsammans med beskedet, en av läkarna var från onkologen.
Inte ens då förstod hon, hon ville ju bara kolla så att det inte var en infarkt på gång......
-"Sitt ner, och upprepa för mig vad jag säger, tala om ifall du förstår innebörden." Sa doktorn och all personal slöt sig runt henne som ett behagfullt skydd mot verkligheten. Hon fick te och sitta kvar så länge hon ville.
Ville hon tala med en kurator?
-"Nä, jag har lärt mig att gråta ensam."

Hela påsken har hon gråtit ensam, nu ringer hon och tröstar mig, "det är hemskt, men ingen katastrof."
-"Jag har haft ett fantastiskt rikt liv, fått vara med om att se och uppleva hela världen i mycket glädje, jag är tacksam för det. Fast det grämer mig förstås lite att jag inte får njuta längre av mitt fria liv i stugan däruppe.
Så är det, Carina - och jag kommer lugnt och sansat att avböja behandling, det är slutsatsen jag har tagit under påsken."
Fläck på lungan. Cancer. Spridit sig.
Ingen katastrof?
Tänker jag, kramar mobilen hårt och blinkar bort tårarna.