Mars känns fortfarande som att sitta fast i en burk djvulsk dyig slime, det har varit avlivning av vår glädjespridare unghunden Zlatan, det är stor plötslig katastrof och djup sorg i bonusfamiljen, det är Carros onda, onda axelskidskada, det har varit tungt tryck och ledsnad på annat vis i det näraste och käraste.
Men livet måste gå vidare, i tisdags lyfte vi upp oss, for till bästisar i Sörmland med en bamseskål färska räkor och Gateaus godaste bröd, satt i solen mot husvägen och pokulerade tills kvällningen.
I onsdags fixade vi tremannadejt, Charlotta, Janne och jag, då blir det alltid fest! Vi gick till bistron på nya malliga hotellet Nobis vid Norrmalmstorg, den okokta knastrande pastan gav "al-dente" en ny innebörd, men vad gör det? Huvudsaken var att vi fick gosa in oss med varandra. Tre kloka huven ihop som ivrigt gestikulerar, nickar, skakar och nickar igen, och inte tar minsta notis om omgivningen hur mallig den än är.
Bilderna på nya valpen som uppfödaren skickar värmer hjärteroten, vi sitter tyst och bara stirrar på bilden, liksom saliga.
Så talar jag med min mamma igårkväll;
min syster, ett år äldre än jag, som valde bort oss alla familj och vänner i avgrundssmärta, för mer än trettio år sen, har drabbats av svår cancer. Någon har mött henne "på stan", 20 kg tunnare och utan hår.
Och då faller jag igen.
Djuuuuuupt.
Hur ska vi orka. Det är en sak att inte få finnas för nån som frisk.
Men det är otvivelaktigt en helt annan sak att inte få finnas för nån som är dödligt sjuk.
Carina:
SvaraRaderaSom sörjande är jag den som inser hur det verkligen känns invärtes hos dig...
I min ensamhet satt jag en kväll och funderade över en episod i mitt liv.Året var någon gång under mitten av 50-talet.En så kallad "livskurva" kunde inhandlas.I detta häfte fanns en massa diagram,från födsel(med utgång från din födelsedag)livet ut.Eftersom nyfikenheten tog överhand fick jag tillfälle att läsa en sådan livskurva.Har under alla mina år inte haft en tanke på dessa dåtida spådomar.Nu erinrar jag mig plötsligt,att livet var enl.dessa förutsägelser,indelat i positiva och negativa perioder.Att båda hade långa tidsintervaller och att en olycka ofta/alltid följde på en annan.Troligen är det så att vi i våra tankebanor,ser död,sjukdom och elände sammankopplat.Men troligen ser vi inte när "turen" ler mot oss,eftersom vi anser detta som normalt liv !!! Men själva medkänslan hos dem som drabbas,av livets sååå hårda slag,tär djupt inom ens kropp o.själ...Tungt att kämpa vidare och svårt att se ljusningen..
Lars, det var vackert tänkt och sagt, tack!
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera