Satt i bilen, på radion diskuterade en samling glada entusiaster i en bokpanel, och mina öron fladdrade yster och nyfiket till!
Jag lyssnade intensivt för att inte missa bokens namn och författare, för det stod omedelbart utom alla tvivel att detta var ett definitivt måste ha.
Inbromsning framför bokhandeln, utrusning till närmsta expedit som lydigt beledsagade mig till sin dator, "nånting med kioskvältning", njaaa, det var inget hon hört talas om. Hm, hm, hm söka, söka, söka; här! Kan det vara Peter Törnqvists "Kioskvridning 140 grader"? Ja, ja, ja, beställ, beställ, beställ.
Så entusiastisk var jag, att expediten besmittades och beställde en bok till sig själv också.
Äntligen kom så boken, i tre kvällar har jag lyckligt kastat mig över den. I tre kvällar har jag dystert stängt igen.
Den är skriven på småländska.
-"Ja sa bara ha é hann i tajet i huet pådi, de e hälta utå makttalet."
-"jaa, nu ha ja väärmt dom å klemat bått dom, sa Sally. -Nu sa vi bara hälla på nåt lämplit. Nåt mä avsevärd styörka."
Det är mina gamla grannar, smålänningarna.
Jag måtte ha blitt en riktig stockholmare - för jag fattar inte halvsju.
Hahaha, skrattar gott och hör framför mig Sven Wollters gamla försök att prata småländska när han var Rasken i teve. Enastående skådis, men den dialekten låg inte för honom.
SvaraRaderaMina förra svärföräldrar kom från Småland och även om de hade friserat till sin dialekt och talade mer rikssvenskt när jag lärde känna dem, kunde de gärna svänga till det ibland.
/Öbon
Öbon, du ska va glad att du inte sett Åsanisse skådisarna göra skrutt av småländskan - det var rent bedrövligt!
SvaraRadera