jag kan ha varit 20 eller 21 år, en flygning som alla andra, fast inte riktigt. Crew var glada, vi hade haft 24 timmars-stop i Paris, tittat, turistat, shoppat lite och suttit på Café och bondat, skrattat och njutit av livet och sen ätit gott. Stämningen var glad ombord, fast en medelålders man var "avig". Vad vi än gjorde så bemötte han oss mycket tvärt, han vände demonstrativt axeln til och vred sig vresigt mot fönstret, bort från oss och allt annat. Vi lämnade honom ifred.
När vi landat på Arlanda, kom den bitske passageraren fram till mig mitt i all hets att stiga av, tog mig i hand, oh sa:
-"Min fru och jag vill tacka så mycket för flygningen."
Jag tittade vilset och frågande på honom.......
-"Ja, jag har ju suttit här som du sett, men hon har legat i en kista i cargo."
Hans ögon sprängfylldes av tårar och ansiktet förvreds. Han drog raskt upp axlarna och lämnade flygplanet med bestämda steg.
Han lämnade mig med en enorm känsla av otillräcklighet.
Att jublande packa väskor tillsammans i glädje inför en lycklig resa, och komma hem med livets stora sorg och tomhet. Det har jag tagit del av flera gånger sen dess. Fast då fått lov att erbjuda min hand, värme, min tysta närvaro.
Det blir tufft.
Ett arbete med så många människor, jag förstår att allt möjligt kan hända där uppe i luften. Det var en sorglig historia du fick vara med om.AEkberg
SvaraRadera