I Metro skriver vän av ordning Egon:
"Mia, om du vill sluta jobba i flera år när du får barn har du rätt till det.
Att samhället inte sponsrar din livsstil är en annan sak."
Ja eller hur Egon, i vårt Sverige står inte barn väldigt högt i kurs.
Och bannemej, om du inte finner dig i samhällets sponsrade kollektiva fostran - ska du fan inte ha nåt alls.
Nu "sponsrar" ju samhället -dvs vi alla- dagis också.Den "maxtaxa" som föräldrar betalar till barnomsorgen är en bråkdel av vad kommunen(läs skattebetalarna)skjuter till.Antar det var vad du menade Carina med ditt citat "samhällets kollektiva fostran"/Petter
SvaraRaderaDu läste mig helt rätt, Petter!
SvaraRaderaJa det verkar vara laddat att på minsta lilla sätt ifrågasätta den offentliga barnomsorgen och dess kostnader för skattebetalarna.Det finns säkert en hel del föräldrar som arbetar men lyckas ordna med barnomsorgen utan inblandning av "samhället".Kanske lätt för mig att säga som inte har några barn,men jag tror att många föräldrar känner sig tvingade att välja dagis till sina barn för att inte betraktas som "avvikande"/Petter
SvaraRaderaHar kämpat mig igenom med tre söner utan ett öre från en enda skattebetalare förutom mig själv och pojkarnas pappa. Och utan påverkan från otillbörlig kollektiv fostran.
SvaraRaderaDet går, jag lovar, men kostar.
När man hör från sk feminister att dagis ökar jämställdheten och gör kvinnorna självständiga så ska jag hänvisa "feministerna" till din blogg Carina.Du om någon kvinna är ju verkligen självständig trots eller snarare pga att du avstått från "kollektiv uppfostran" av dina barn./Petter
SvaraRaderaJäpp, tack Petter, och stolt icke-femninist, men desto mer människa.
SvaraRaderaFast, tror nog att just dom, feministerna, hellre slår mig i huvet med en gammal fotriktig sko......
Tillvaron för dagens barnfamiljer med en eller två föräldrar ser inte likadan ut för alla. Därför finns det olika behov. Allt är inte svart eller vitt. Förskolor, feminism är inte det ena eller det andra. Det beror på kontexten. Så kasta inte ut barn med badvattnet. Jag har många barnbarn som trivs alldeles utmärkt på sina olika dagis och barn som givetvis har huvudansvaret för mina barnbarns fostran. Sedan finns givetvis vardagens problemfrågor och allt är inte ljusblått varje stund.
SvaraRaderaJag har också bonusbarn-barn med världens bästa tillsyn.
SvaraRaderaDet jag är ute efter är orättvisan.
Och att det är i princip ekonomiskt omöjliggjort för den som av hela sitt hjärta själv vill göra det mest naturliga i hela världen, ta hand om, fostra och vara tillsammans med sina egna barn.
När det gäller feminister står jag också fast Ulf, vi är alla människor, bättre jobba med varandra än mot varandra. Vi måste använda oss av förnuft och dialog, inte låsa in oss i manliga och kvinnliga hörn.
SvaraRaderaDu talar om den omöjliga ekonomiska ekvationen. Det är lite av knäckfrågan. Även om unga familjer vill vara mera med sina barn - det är ju helt naturligt - så är det ju nästan nödvändivgt att båda jobbar för att klara sitt nya hus, sin bil och allt vad det nu är. Vi har ju som samhälle och global marknad målat in oss i hörn som det är praktiskt taget omöjligt att ta sig ur om man inte har extra resurser att falla tillbaka på. Hade jag haft ett antal miljoner skulle jag med glädje löst in mina barns huslån och gett dem möjlighet att gå ner i tjänstgöringstid. Men nu har jag inte de miljonerna och det har väl egentligen inte samhället heller. Så där sitter vi. Jag sympatiserar mycket med vad du skriver och hoppas att du med dialog menar att den kan hjälpa till med ett grundskott mot den manliga maktstrukturen.
SvaraRaderaVi valde en annan lösning genom att först, efter amningstiden, dela på den resterande föräldrarledigheten och sedan jobba lite mindre än heltid båda två, så dagarna på dagis (som fungerade utmärkt) och senare fritids ej blev för långa. Livet är fullt av kompromisser!
SvaraRaderaEnklast och ärligast vore det om föräldrarna för varje barn fick den summa som motsvarar kommunens kostnad för en dagisplats.Och hur dom sen vill använda pengarna,till dagis på heltid,välja privat dagmamma eller gå ner i arbetstid för att kunna umgås med barnen mer är deras ensak.Precis som Thorsten skriver:Livet är fullt av kompromisser./Petter
SvaraRadera