tisdag 22 februari 2011

Det var bättre förr.


I dag kan tv:n stå på dygnet runt, datorn eller mobiltelefonen finns alltid där med en internetuppkoppling. Vår miljö idag kan vara svår att slappna av i. Det finns saker att göra dygnet runt och alla är för mycket 24-timmarsmänniskor, enligt Lena Leissner, som också är vice ordförande i svensk förening för sömnforskning och sömnmedicin.

Sover man dåligt så blir man trött och får minnes- och koncentrationssvårigheter. Man blir deppig, kan få kort stubin och helt galna och omotiverade vredesutbrott.

Varning alltså, vi leker med elden, inte alls omöjligt att konsekvenserna på sikt blir hälsovådliga, som högt blodtryck, hjärtinfarkt och diabetes.


Sydsvenskan GP

3 kommentarer:

  1. Ulf Hjertén2011-02-22 14:12

    Det är nog inte bara ungdomar "som leker med elden". Träffade häromdagen några vänner i min egen ålder och vi började tala om våra internetvanor. Oj, vad jag blev förvånad. Jag som trodde att jag håller på att komma i riskzonen. Några berättade att i alla fall vintertid satt de framför datorn 5-6 timmar om dagen. "Jag har inte tid att gå på SPF:s möten. Jag har så många vänner på nätet" sa en kvinna. Så man kan ju fråga sig om dialog med vanlig ögonkontakt och fysisk närvaro kommer att bli en bristvara i framtiden, kanske rena lyxtillvaron?

    SvaraRadera
  2. Ja visst, är det så, jag borde ha skrivit "alla", sitter ju själv vid bloggen ett antal timmar, och senaste nyheterna kan få mig totalabsorberad. Men inget går ju upp mot verkligheten och riktiga människor i mina ögon.
    Att hålla på tills man faktiskt blir asocial och sjuk - det är ju riktigt skrämmande.
    Det värsta är att det egna Jaget, tycks till slut vara det enda som är viktigt. Vart är vi på väg?

    SvaraRadera
  3. Thorsten Schütte2011-02-23 16:21

    Nät- och datorberoende delar alla mekanismer med andra beroenden. Jag själv vet att jag lätt skulle kunna fastna i tvångsbeteenden och begränsar mig därför, exvis inget facebookande här inte. Men problemet är väl i det flesta fallen att man gradvis glider in i ett beroende, både man själv och den närmaste omgivningen vänjer sig. Det behövs ofta en tredje part, någon som träffar en bara ibland och därför ser skillnaderna mellan gångerna och sedan vågar säga till!

    SvaraRadera