En svensk officer från I19 i Boden, och två finländska soldater har skadats mycket allvarligt i en attack i Afghanistan.Den svenske officeren kommer nu att föras hem till Sverige.
Patrullen attackerades 45 km väster om Mazar-e-Sharif och eldgivningen bestod av raketgevär (RPG). Fordonet träffades av granater och orsakade svåra skador för de tre. Förstärkning i form av flyg- och markförband sändes till platsen.
Just igår satt jag i TV4 studion TV4 tillsammans med en annan kvinna, Anneli, och pratade lite om hur det verkligen är att vara anhörig till soldaterna i Afghanistan. Anneli hade förutom att hon var på Camp Northern Light i Mazar e Sharif själv för ett år sen, nu sin officersman från I19 i Boden där. Han är hett efterlängtad hem av Anneli och de två tonårssönerna den
8e december.
Som vanligt i svensk TV så lyckas man inte riktigt tränga in i djupet av känslorna och upplevelserna. Vet inte varför, möjligen är det tidsfaktorn, eller också att man inte möter programledaren innan sändningen, eller att kamerorna blockerar oss ovana gäster.
Hursom helst så fann Anneli och jag varandra utanför kameran. En kort stund blev samtalet mellan oss så där nära och innerligt, när vi båda var så fullkomligt känslomässigt öppna, och förstod varandra precis. Vi avbröts när Annelis taxi kom, och vi skildes åt med en vänskaplig kram.
Idag är det inte lättsamt småprat och TVinspelning.
Idag är det verklighet.
Bister verklighet.
En verklighet fullkomligt nerlusad av bomber, självmordsbombare och vapen som är mixtrade med för att tillföra så mycket skada på människokroppen som möjligt.
En officer från I19 i Boden.
Jag knäpper mina händer, hårt, hårt.
DN Expressen AftonbladetSvD GP Piteå tidning NSD
Carina-Fina:Har full förståelse för dina kval,mellan hopp och förtvivlan..Min rara hustru såg sin far en sista gång l944,vid hans sista permission.När de skildes sade han adjö till sin hustru,och förklarade att han aldrig mer återvänder.Allt detta hörde min fru som tonåring,och lever med dessa ord tills idag...Enda skillnaden är,att min svärfar tvingades välja mellan fronten eller arkebusering..Kanske därför jag hatar allt vad krig och militärism heter.Betr.ditt framträdande i TV,var du inte den skyldige,att inte få en"syl" i vädret..Med sådana moderatorer,som vill framställa sig själv i första hand,kan inte reultatet bli annorlunda...
SvaraRaderaStackars, stackars din fru, Lars, vilka outplånliga minnen att leva med. Det gör ont att läsa. Vilket "val" för din svärfar - ett hån.
SvaraRaderaFred på jorden, förbjud alla krig. Om det bara gick! Tyvärr verkar det vara något allvarligt fel på människan i detta avseende.
Tack för vänliga ord om tvframträdandet, det tycks vara en konst att ställa de rätta frågorna.......
Mina farföräldrar lyckades ta sig ur Berlin våren 45 precis i tid innan min far hade kallats in till "Volkssturm". Min äldre farbror hade mindre tur, på reträtt från ryssarna fick han simma över Oder mellan isflaken, beskjuten från ryssarna och som följd insjuknade han i TBC, med sviterna livet ut. Och två av min morfars tre bröder dog vid fronten under första världskriget, trots detta ville min morfar ställa upp som frivillig, men var som tur för ung när kriget slutade. Lika envis var min morbror som trots att han ha genomlidit bombnätterna i Kassel som barn lät sig värvas av USA som soldat i Koreakriget och som ockupationssoldat i Japan för att snabbare få medborgarskapet i USA, där han lever nu. Han lyckade t o m bli "driver of the month" i Tokyo, eftersom han var den som hittade bäst i detta myller!
SvaraRaderaJag knäpper också mina händer hårt, hårt! Hoppas att han klarar detta.
SvaraRaderaFör mej känns det som att jag för alltid kommer att vara en soldatmamma! Även om nu min son väljer att aldrig åka på någon mer utlandsmission.
Vi anhöriga får också sår som blossar upp. Särskilt när jag läser detta.
Jag kommer alltid att sända mina tankar till dessa soldater och alla människor som arbetar utomlands, antingen som volontärer eller på annat sätt för fred, svält mm.
Men att jag som mamma till en son som varit i Afghanistan, blir densamma som innan, det kommer jag aldrig att bli igen.
/B-M