Jag kommer inte att dö nyfiken.

Lyssnade på en intervju med P4s Lotta Bromé, hon talade med en känd skådespelare som gjort typ 150 svenska filmer och massor med teater. Jag undrade nyfiket vem detta kunde vara, och fortsatte att lyssna intresserat, mannen var lättpratad och öppen som en bok, efter bara några minuter visste jag mer om honom än mina närmsta grannar. Han är punkare, har varit simmare på svensk elitnivå, har drabbats av panikångest, är en jäkel på att spela skurk, men är nu inne på mera mjuka filmroller. Två vuxna tvillingflickor och två små tvillinpojkar är han pappa till, och när han var sju år ville han bli porrskådis när han blev stor, för han har alltid älskat tjejer och stora tuttar.
VEEEEEM ÄÄÄÄÄR HAAAN? Det började klia i fingrarna, jag grävde i minnet. Men, detta är ju löjligt, jag vet ju ALLA skådisar i hela landet.
Jag fortsatte lyssna, nyfikenheten övergick till irritation, men stopp och belägg nu. Det är bara att stilla sin själ, rusa in på datorn. Google, google, google, skynda, skynda, måste datorn gå så sakta, krypeli-krypeli-kryp, nu då!
Svar med foto: Leif André!
Va? Aldrig nånsin hört talas om. Vad är nu detta, var har han gömt sig i hela mitt liv?
Unga bilden säger mig något, men nya. Nix.
Hur gjorde vi förr i tiden?
Gick vi bara omkring och liksom VAR nyfikna.
Utan att få veta.
Kommer faktiskt inte ihåg, men God bless vårt tålamod då.