torsdag 22 april 2010

Hon ser ut som om hon menar det!


En intagen på Rödjans kriminalvårdsanstalt i Mariestad har brutit sig in på anstalten igen, efter att ha blivit utelåst efter en permission.......
Jag fattar!
Precis vad mor min alltid har sagt. När jag ska tas in på äldrevården så ska jag gå och råna en bank, så att jag får komma i fängelse istället. Där får man bra mat, duscha, träna, läsa, se på TV och komma ut varje dag.

6 kommentarer:

  1. Thorsten Schütte2010-04-22 19:08

    Om man tolkar artikeln som om fången kom i tid, men ingen släppte in honom visar det väl snarare att det visst är en ganska sträng regim inom fångvården: Det är så ångestskapande att bryta mot reglerna och riskera bestraffning (sannolikt indragna permissioner) att man i ren desperation gör ett inbrott för att komma in. Har bl a genom att ha varit med i kyrkliga besöksgrupper i fängelser och mina förra chefs "piruetter" fått lite inblick, att vara i häkte (etter värre) eller fängelse är ingen dans på rosor som populister ofta framställer det som!

    SvaraRadera
  2. visst, men då blir det inte lika roligt!
    Kände bara för en lättsam avslutning en gråmulen dag, inte så allvarligt menat

    SvaraRadera
  3. Thorsten Schütte2010-04-22 19:21

    Du självs tipsade ju om Ranelids "Kniven i hjärtat", jag har börjat läsa och det bekräftar redan snarast min uppfattning!
    Jag funderar ibland vad som skulle vara den värsta mardrömmen för mig och kommer fram till: att hamna på häktet, helst utan egen toa. Jag tror jag skulle bli galen!

    SvaraRadera
  4. Jag tror dessvärre att det snarare är mors mycket lågt ställda förväntningar på äldrevården som hon åsyftar.
    Vad tycker du om boken? Hur långt har du kommit?

    SvaraRadera
  5. Thorsten Schütte2010-04-22 20:07

    Jag har precis börjat, men den känns bra. Det är en bok av den sorten jag inte streckläser (som jag annars oftast gör), utan portionerar ut i småbitar.

    SvaraRadera
  6. Min stil! Blir lätt manisk och kan inte förmå mig att släppa böcker. Den här Ranelidboken är vackert tänkt och vackert berättad, men tål att delas upp. Jag hade vid ett tillfälle tom bestämt mig för att lämna den, det gick lite för sakta för en rastlös själ. Men jag är glad att jag läste färdigt. Den gör ont, men är en bók som man inte glömmer.

    SvaraRadera