ZZZZZZzzzzzzzzzzzz, först höll jag på att somna. Tempot i dokumentären som skulle avslöja italiensk TV, och hur Berlusconi har makt över den, var en låååångsam snigels.
Med ett halvtrött vaket öga såg jag att inget i världen har förändrats när det gäller mänsklighetens bottenlösa syndighet sedan Sodom och Gomorra.
Däremot förvånar det att Berlusconi år 2010 har lyckats göra det till ett stasskick.
Inte en ängel så långt ögat når som tycks vilja dränka honom i eld och svavel.
Tvärtom, flickorna åmar sig, rullar villigt med höfterna och slänger med kalufsen, killarna är även de beredda på att göra vad som krävs, alltså låta någon viktig person ligga med dig för att få en framtid i Italien. Målet enligt dokumentären är att bli såpakändis och få gifta sig med en fotbollsspelare. Hyllningssångerna till Berlusconi var parodiska, alla ville bara tacka Silvio för allt!
Berlusconi är ett unikum, för en utomstående ter han sig evigt smilande som en gul glad-Smiley, lika maktgalen som Mugabe, lika gubbsjuk som Zuma och med samma motto som Ludvig den XIV.
Vad som förbryllar?
Jag har varit vid havet i Toscana nästan varje sommar sedan jag var tolv år och har mött idel varma och kloka människor, vänner för livet.
Deras barn har pluggat till läkare, advokater och värnat familjen och ett monogamt liv med sin käraste.
Inte kan väl dessa riktigt förnuftiga människor rösta på en parodi till politiker som Berlusconi, frågar jag mig.
Ja, höll också på att somna och skippade sista tredjedelen. Har lika svårt som Du med Italiens dubbelansikte, å ena sida en fantastisk kultur, familjesammanhållning, natur osv, å andra sidan Berlusconi, maffian... Hur klarar man en sådan spagat?
SvaraRadera