Jag är avtrubbad.

Jag vill verkligen inte vara det alls. Jag vill känna, uppleva, reagera, men jag har i viss mån på bara ett par månader blivit domnad, förhärdad och bedövad.
Därför är jag skyldig hela Chiles befolkning mitt varmaste förlåt.

Tänk så mycket Haiti det var, timme efter timme, efter timme. Vi grät förtvivlans tårar inombords när vi såg alla som letade efter nån, all massförstörelse och alla stympade kroppsdelar. Vi rusade till insamlingar och tidningarna var fyllda av dramatiska livsöden på första sidor veckovis.
Men så bara kort tid efter händer samma sak i Chile, och jag har hört, sett, accepterat men inte ens nämnt jordskalvet här på bloggen.
Har jag blivit hjärtlös och okänslig, har vi alla blivit det, funkar vi människor så?
Smärta och mänskligt lidande, kan vi bara ta in en viss dos, sen stänger vi av?
Vad hände?
Undrar jag som innerst inne lider lika mycket med de drabbade hemlösa i Chile.

Detsamma med Afghanistaninsatsen. Begriper inget själv.
"Svenskar utsatta för attacker", för bara nån månad sen hade den rubriken skapat vidrig ångest, gjort mig sömnlös och sönderstressad i ängslan över min son, mitt barn.
Men nu, efter att det värsta redan har hänt, så är jag mer avtrubbad än nånsin.
Eller har jag bara skaffat mig det pansar jag behöver och måste ha för att orka leva?
Mäktar vi människor med bara ett trauma åt gången?