Var jag med i dolda kameran igår eftermiddag?

Var på väg ut på eftermiddagspromenad med hundarna och passerade den vidrigt 1/2- meters knaggliga snödränkta och isiga parkeringen.
Fick då syn på lilla damen, 85 år, vars gamla gröna bil snyggt glidit rakt in i en snövall 5 cm från grannens blänkande BMW.
Damen med den gröna bilen är jättesöt och ursnäll, lite tyst, hör dåligt och är verkligen inte större än en fågelunge. Nu stod hon där med en liten spade och sprätte försiktigt.
Jag ilade fram och artikulerade: JAG GÅR HEM MED HUNDARNA, KOMMER SEN SNABBT TILLBKA OCH HJÄLPER DIG!
På vägen tillbaka sprang jag på en kvinna i 60årsåldern från hemtjänsten, som jag har sett här då och då, hon är säkert kusin med Jerry Williams, åtminstone talar hon likadant.
När hon såg min galopp och bestämda blick, slängde hon fimpen och hängde på.
Hon var nu oombedd insatschef.
-"De va som fan!"
Hon kastade sig vant in i förarsätet och gasade allt vad hon hade. Ingenting hände.
Bilen var framhjulsdriven och höger framdäck hängde i luften.
Nu kom Åke med hatten, 75 år, och hans väninna Audrey, lika gammal, nyss landat från Skottland. Åke är pensionerad akademiker så han var inne på min linje att söka orsak innan vi gasade. När jag låg ner på magen kunde jag känna med spaden den stora iskockan som bilen vilade på. Men det var omöjligt att krossa den liggande.
Audrey gjorde sitt bästa, grävde som en hund med bara hännderna så snön yrde.
Men insatschefen från hemtjänsten började nu ana oråd:
-" Naaa för faaaaen, då måste de bli bärgning, serru, om vi sliter nu lossar hela underredet och avgassystemet och oljeledningen och nu snackar vi stålar, hajar ni."
Lilla damen med gröna bilen kröp ängsligt ihop.
-"Dinkan e mycket, tanten väntar, jag dunstar."
Alla drog en suck av lättnad.
Då kom fru Knorrenskiöld, 86 år, hennes turkosa ögonskugga hade hamnat på sniskan, och så äntligen grannen Molin som tillsammans med mig sänkte medelåldern en bra bit.
Nu hände det grejer, Molin hämtade en av sina välvaxade Beamers, Åke hämtade draglina och jag intog ratten i gamla gröna bilen.
Lilla tanten, fru Knorrenskiöld och Audrey avvaktade tyst, men ville så gärna, så gärna hjälpa till.
De ställde sig på rad med sina ådrade händer på motorhuven.
Jag la i backen , Åke ropade NU! och Molin drog loss bilen med ett ryck.
Och där låg de tre tanterna!
Huller om buller i en liten hög.
Nu dog de tänkte jag, ända tills jag hörde dem fnittra.
Och nej, ingen dold kamera nånstans. Jag sprang hem så fort jag kunde.
Och brast äntligen ut i gapskratt i all min befriande ensamhet.