Igår var vi bjudna till Polska Ambassaden här i Stockholm.
En av Björns absolut äldsta vänner skulle föräras Kommendörskorset av Republiken Polens Förtjänstorden. Det vackra korset får bara den som gjort stora insatser för utveckling av polsk-svenska relationer. Utmärkelsen tilldelades av Polens president Lech Kaczyński.
I tacktalet svarade Nisse att Polen är ett land på stark frammarsch, och att om utvecklingen fortsätter som idag så kommer vi i framtiden se många svenskar som åker till Polen och plockar blåbär och bygger hus.

Det är så upplyftande att få uppleva, att iaktta, och att delta i vackra ceremonier och högtidligt mingel.
Jag älskar det verkligen.
Även om jag är Pippi på kafferep.
Spontanitet går inte alltid hand-i-hand med etikettboken, och jag kämpar fortfarande envist med att ha ett champegneglas i ena handen och en tallrik med mat och en gaffel i andra.
Speciellt svårt var det igår när det serverades stora skivor av läcker rostbiff och lax. Känns det inte som ett fullständigt omöjligt uppdrag att dela rostbiff med silvergaffel, med en hand som samtidigt håller i en assiett?
Man kan lätt säga att kvällen var fantastisk och spännande.
Men så mätt blev jag inte.