I svenska fotbollslaget får alla medalj och i lucia­tåget får alla vara lucia, typ.

Igår hade Aftonbladets Relationsakuten en fråga från ett föräldrapar:

"På vår pojkes förskola accepterar personalen att vår son vill vara lucia, men min fru och jag är obekväma. Vi förstår att det finns moderna tankegångar kring könsroller, men lucia är ändå en tradition. Personalen uppmuntrar sonen, så han vill inte lyssna på oss överhuvudtaget.
Kanske har vi gammaldags värderingar, men vi tycker faktiskt att förskolan gör fel som går emot vår önskan. Vi som föräldrar borde ha sista ordet. Kan vi kräva att pedagogerna backar upp istället för att motarbeta oss i den här frågan?"

Tre svar:
Anna: Pojken ska naturligtvis få vara lucia om han vill det.
Sofia:Jag tycker ni ska respektera er sons önskan, ni borde uppmuntra hans förmåga att välja själv.
Sandra: Var stolta över att er son vågar vara det han vill vara.

Min reaktion:
1. Det kan inte vara lätt att vara förälder idag när samhället och dess uppfostrande representanter har veto-rätt över mor och far.
2. "pojen ska naturligtvis få vara det han vill" och " ni ska respektera sonens önskan".
Jag tror inte detta är en könsrollsfråga, mera svenskt världsmästarskap i mesigt ledarskap. Är det helt fel att vi vänder på steken, att sonen och dagisfröknarna respekterar föräldrarnas önskan? Oj, vad sa min mun nu, vad är jag för gammal reaktionär?
Men ska verkligen barn alltid uppmuntras att få precis exakt som de vill? Imorgon kanske han hellre vill vara dagisfröken istället för barn, busschauffören istället för passagerare, dirigenten istället för åhörare, statsministern istället för väljare, kungen istället för vanlig. Ska alla i omgivningen finna sig i detta då. Bara för att pojken har fostrats i en anda att det är hans vilja som ska respekteras och att han ska välja själv.