Heja Sverige!

Efter av-och-på-sjuka i en och en halv månad, sitter jag nu här med ett helt igenbombat och värkande vänsteröra. Det enda jag kan höra är ett evigt vilt susande inuti. Och inte går det att tryckutjämna.
Ja, jag vet det här är bagateller jämfört med vad många går igenom, och jag tänker inte gnälla, bara beklaga mig lite, lit, lite.
Trots kortisonnäsdropparna och Rinexinet har intet förändrats på fem hela dagar.
Så igårkväll på själva nyårsafton tog mitt tålamod slut.

Kört, tänker ni, en sån dag är det mils köer på akuterna.
Icke-kört, säger jag - heja Sverige!

Ringde fem i tre till Täby närakut, klockan tre återringde de.
De hade fullbokat, men klockan 19.30, skulle det passa?
Så på kvällen parkerade jag bilen på den kusligt öde parkeringen till en av Sveriges
strörsta shoppingcentrum. Tog hissen upp, ringde på och blev välkomnad av en solig jeansklädd tjej i 30-årsåldern Kom in, sa hon, det är jag som är doktorn.
På fem minuter hade doktorn undersökt mig, skrivit ut recept och t.o.m trollat fram en tub med örondroppar innehållande antibiotika och kortison.
På måndag måste jag jobba - kampen mot klockan fortsätter!