Igår när de kollektiva bussarna la av i vinterväglaget skjutsade jag min Sebastian till Idrottsklubben. Han skulle bara rusa in och skriva på ett nytt ettårstränarkontrakt, och jag väntade utanför i bilen.
Medan jag satt där vällde, och jag menar vällde, det av barn in och ut till och från isbanan. Det var alla soters barn från spädisar till 14-åringar, de flesta var rödkindade, hade mössor, vantar, hjälmar, skridskor på vingliga fötter och de minsta vandrade som michelingubbar i stela vinteroveraller.
Efter, före eller med dessa barn ilade mor eller far. Bråttom, bråttom, ett barn i famnen, det större barnets idrottsbag över axeln, grannens barn som ska skjutsas hem och nåt vilt i blicken som funderade över middagsmaten.
Först fick jag välbekant stress i magen, men sen kom leendet, det stora, avslappnade leendet.
Det där är avklarat, det var roligt, fantastiskt och underbart, men tack jag har gjort mitt kärleksfulla och viktiga jobb, it´s over and done with.
Och jag ler igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar