På tal om Trophy kids.
Henrik gick som treåring i United Methodists Churchs pre-school i Palm Springs Californien. Han hade då förutom sina 16- och 18åriga halvsyskon en lillebror som var dryga året yngre. Det var en utmaning för de små att lämna allt kärt och känt i Sverige, Mormor i Skåne, hemmet på Djurgården, kompisarna i Galärparken, landet i Sörmland för att starta upp bland nya lekkamrater och helt nytt språk.
Henrik blev mästare i kroppsspråk och teckenspråk, och lillebrors simultantolk, han hade livlig fantasi och lekte på ett sätt som barn verkar göra mindre och mindre nuförtiden. Det var oändliga legostäder, det var kojor, det var barndop med alla nallarna, det var OS i vardagsrummet med tävlingar, medaljer och prispallar, det var kappsimning i poolen, ibland med en eller annan padda som gömt sig i trädgården. Ibland var han poolstädare, ibland bagare eller fiskare, så förlöpte dagarna. I alla situationerna var det Henrik som stod för manus, regi och produktion, lillebror var världens gladaste och tacksammaste statist, -”Ja, Henni”, sa han bara och jublade över alla förslag och påhitt.
Vid ett speciellt tillfälle krockade svensk-amerikanska kulturerna rejält.
Jag kom som vanligt för att hämta sönerna på eftermiddagen, grindarna låstes upp efter att jag identifierat mig. Alla 16 förskolebarnen satt vid de små borden under solskydden med sina medhavda termosjuicer, vätskebalansen måste ständigt justeras i det heta klimatet. Men Henrik var inte där.
Teacher Jeanne förklarade att han hade ett viktigt projekt att slutföra, så det var bara att tålmodigt vänta. Sent omsider kom Henrik instormande, svettig och nöjd, i händerna höll han ett självporträtt, detaljerat in i skjortans alla olika ljusblå ränder. Det blev alldeles tyst, alla granskade uppmärksamt teckningen som var i naturlig storlek, då Teacher Jeanne utbrast: -”WOW! This is perfect! Give yourself a hand, Henrik!” Och där utbrister min son med anor från Jantelagens land i en fullkomligt öronbedövande applådovation över sig själv och sin prestation.
Och, jag, svenska mamman, ja, jag skruvade generat på mig, men funderade sedan mycket på hur olika vi fostrar våra barn och vad är det för värden vi vuxna vill att de får med sig i livet.
Skolan i Sverige är annorlunda,tillbaka här fick barnen raskt vänja sig av med förväntningar på lärare som Teacher Jeanne, som såg varje litet barn och deras särskilda behov. Ingen slängde sig längre ner framför dem och utbrast :-”Vilken snygg frisyr, åh vad du är fint klippt!” -"Nu allihopa måste vi bara lyssna på Henrik, hans mormor ända från Sverige har varit och hälsat på!”
Varje morgon hade barnen en stund som kallades “sharing”, det var ett tillfälle för de som ville och kände att de hade något som de ville dela med sig av till de andra. Det kunde vara stort som smått, men gjorde att barnen fick ett växande förtroende och närhet till varandra.
I Sverige är allt lika slätstruket på gott och ont.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej klokaste Carina!
SvaraRaderaSå fantastiskt att jag fortfarande, trots att vi är så "långt" ifrån varandra, har en möjlighet att få ta del av dina klokheter! Precis det du beskriver är vad vi i "lärararlaget" disskuterar i princip dagligen. Nu hör det till saken att vi alla är sjuksköterskor i grunden och har även på andra sätt stor erfarenhet av människor, det har tyvärr inte alla pedagoger. Det har säkert alla sin erfarenhet av! Det vore av stort värde för "lärandet" att tillåta eleverna att "landa" på morgonen, att som du beskriver, berätta om sin morgon, en tanke, en reflektion, att starta den kunskapsberikade dagen på ett sätt som "ser" individen och lyfter den. Där tror jag att lärprocessen startar och att vi eliminerar det negativa som ofta sker med elever bara de träder in inom skolans väggar! Åh, vad jag saknar våra samtal Carina! Kram på dig Vacker! Cia