Om att vara en maskrosmamma

Jag är en sån som aldrig ger upp, jag kan gnissla sönder tänderna, pressa axlarna ända upp till öronen och ändå bara fortsätta att kämpa. Det är med denna envishet och livsvilja som jag levt för att lära sönerna varm och outsäglig kärlek, ömsesidig respekt, vikten av den stora ödmjukheten, förtröstan och att hela tiden se fråmåt, hitta det som är gott.
In absurdum har jag visat att jag alltid, oavsett vad, kommer att finnas och stå bredvid och bakom mina söner, att jag aldrig skulle svika.
Målet var självklart,de skulle aldrig nånsin behöva fråga sig vem i hela världen man kan lita på.
I sitt tal på min 50årsdag berättade Henrik om ett exempel, fredagarna i högstadiet hade Henrik håltimmar, som vi hade gjort till våra. Jag hämtade vid skolan, vi köpte pizza, kebab eller annan hämtmat och satte oss sedan i lugn och ro med levande ljus vid köksbordet och bara var.
En höstdag kom jag med full gas och skrikande bromsar, vrålade - ”Hoppa in, fort som ögat – det brinner därhemma!”
Tvättstugan på nedre plan i huset stod i lågor och jag drog till mitt heliga möte med Henrik så fort brandkåren anlänt och börjat släcka.
Galet?
Normal prioritering.