En förtvivlan som förnekas och göms undan, och beskylls för rasism.

A S( jag har bara med initialerna för att inte orsaka skribenten påhopp) på FB:

- Tar tunnelbanans blå linje mot Hjulsta och går av i Rinkeby. Åker sällan till Rinkeby längre och särskilt inte med barnen men nu har jag ett ärende och har inget val.

Kommer upp till tunnelbanan. Det första jag ser är en öppen droghandel som sker direkt utanför spärrarna. Mitt på dagen. Bland människor som går till och från sina jobb, bland barn som kommer hem från skolan, framför arbetande SL – personal. Fler och fler samlas och påsar byts ut mot pengar.
Ingen reagerar.

På en förskola ser jag beslöjade småflickor. Flickor som inte ens börjat skolan som går täckta med tyg för att inte dra till sig sexuella blickar. Jag undrar hur det måste kännas att aldrig få känna solens strålar mot huden. Att aldrig få leva i barndomens oskuld utan bli sexualiserad och påklädd ett klädesplagg som människor i min fars hemland protesterat mot med risk för sitt eget liv.

Jag ser heltäckta kvinnor med barnvagnar dragandes framför sig. Jag ser beslöjade kvinnor med matkassar i händerna. Jag ser inga tonårstjejer som sprudlar av liv. Inga väninnor som skrattar, dricker kaffe och umgås.
I centrum befinner sig männen. På caféer befinner sig männen. På torget befinner sig männen. Överallt män. Män med skägg och långa dräkter å ena sidan, dunjackor och Adidasbyxor å andra sidan. Män som skriker och gapar högljutt. Män som med granskande blickar står som självutnämnda väktare i ett område som sedan länge förlorats.

På väg hem hör jag två killar som står bredvid mig och väntar på tunnelbanan. De skrattar så tårarna rinner när de berättar om hur de bombarderat "grisen" med stenar och hur en gemensam bekant fått in en fullträff på "en gris". Att polishat och stenkastning mot polis blivit vanligt i segregerade områden är knappast någon nyhet, tvärtom. Ändå vänder det sig i magen när jag tvingas uppleva det med egna ögon och öron.
Mina tårar rinner också. Inombords.

Jag kan inte föreställa mig hur det måste vara att bo och växa upp i detta samhällsförakt och detta hat.
Jag kan inte föreställa mig vad det måste göra med människor att leva i ett område där polis lämnat walk over till kriminalitet och religiös fanatism. Jag kan inte föreställa mig hur det måste vara att gå i skolan här. Eller kanske kan jag det? Kanske är det därför frågorna som följer mig längst blåa linjen hem och som inte lämnar mig någon ro:
Hur kunde det bli så här? Varför tillåts det få fortsätta? När ska det ta slut?