Hycklarnas afton.

– Det här är en guldigare guldbaggegalan på många många år därför att det är #MeToo som blev en revolution och att vi uppmärksammar och genomsyrar hela Guldbaggegalan. "Vi", sa den ständigt poserande copycaten Alexandra Pascalidou på den pinsamma svenska efterapningsföreställningen.

För mig är det absurt och kontradiktoriskt att se dessa självmedvetna och målinriktade kvinnor, iklädda svarta paljetter och slitsar upp till skötet i det bländande glamour-rampljuset, sitta och nicka instämmande och vifta servilt med påhejar-tummarna upp i luften.

 En hel TV-sänd kvälls stigmatiserande mobbing mot vita män - ska världen bli bättre av detta?

Lyxkvinnorna celebrerar sig själva - för att? För att dom lät sig tafsas på, för att dom teg, knep ihop käften och lät sig behandlas som fnask? 

För att dom var fega, krukaktiga och ynkliga? 

Varför var dom det, undrar jag? 

De svenska stjärnornas självbekräftande ältande om tystnadskulturen, som dom med sitt tigande själva har skapat, står mig faktiskt långt upp i halsen.