Om husläkare och diagnoser.

Allt började i vintras, höftvärken kom plötsligt, strax efter hjärnskakningen på den knöggliga isgatan. Husläkaren hittade den ömma punkten mitt i höftkulan.  Sen dess har jag fått tre kurer med antiinflammatoriskt och Voltarensalva. Utan resultat. Vissa dagar var de långa hundpromenaderna bara smärta, snudd på förlamande, jag stapplade runt och bet ihop.

Ute på ön har hundarna sprungit fritt sen i april, och våra event har funkat trots många steg och lyft i 12 - 13 timmars pass - ända tills jag satt mig efteråt - då har jag absolut inte kunna resa mig igen.

Så röntgen gjordes - och resten vet ni. Husläkaren drabbades av panik, remitterade akut till MR och berättade för mig att man funnit tumör på mitt skelett.
Så där satt jag med det illröda skynket (cancer) i knät.Tankarna flög med ljusets hastighet, här skulle förberedas och tas action. Börja med att pressa i mig en söndergrillad fet korv på Statoil och köra utan bilbälte - jag skulle ju ändå dö (trotsigt och urkorkat). Det fanns inte i min världsbild att doktorn sagt fel, inte haft fog, för det allvarligaste han förmedlade till mig.

Jag hängde med mitt lilla älskliga barn-barn i stan i ett par dar, vi lekte tittut, gjorde bibblanpremiär, åt fiskbullar med hela kroppen, samtalade ordlöst med de ljuvligaste ljud och den sötaste mimik, bytte stinking bajsblöja, tittade på blommorna och kelade. Tänkte att det var för sorgligt om han aldrig skulle minnas att han haft en farmor.

Sen kom Björn och hämtade mig med båten. Vi grät båda tyst en stund, sen tog han direkt kontakt med vår livläkare. När livläkaren tittat på min röntgen i journalen lugnade han mig och bad oss att inte dra några förhastade slutsatser innan MR.

Nu avvaktar vi. Grymt omtumlade.

Jag skriver mer sen, men nu vill/behöver jag tänka på nåt helt annat.