Europa är en explosiv cocktail.

Ledare, Jyllandsposten, som vore förbjuden att publicera i Sverige:

-Den amerikanske journalisten Christopher Caldwell ställde i sin banbrytande bok från 2009, om de senaste årtiondenas invandring till Europa, en enda, men helt central fråga: Kan Europa förbli det fornstora Europa med en annan befolkning än den nuvarande? Kulturellt, politiskt och ekonomiskt?

 Caldwells svar var »knappast«. De senaste veckornas och månadernas folkvandringar från speciellt Syrien, Afghanistan och Eritrea reser Caldwells frågeställning med förnyad styrka. Man kan också fråga: Hur mycket religiöst och kulturellt mångfald får plats i Europa, utan att samhällsbärande funktioner och grundläggande värden går under? Frågan är allt annat än retorisk.

Problemet är att inget europeiskt land finns, som kan tjäna som roll-modell för framgångsrik integration av inflyttade från ickevästliga länder. I stort sett alla länder brottas med ghetton, allt för många invandrare utanför arbetsmarknaden, bekymmersam kriminalstatistik, och kulturella och religiösa konflikter.

Det är inte bara tillflyttarna som drabbas av kulturchocker  Den holländske sociologen Paul Scheffer har uppmärksammat på att också de som bor i landet drabbas. Skeptiska reaktioner och oro har i årtionden stämplats som rasism, nationalism och xenofobi. Det är ett uttryck för en frapperande arrogans och avsaknad av erkännande av realiteterna. 

Europa borde vara mycket mera medvetet om orsakerna till kontinentens framgångar under det halva århundradet efter andra världskriget. För att säkra freden byggde européerna upp homogena nationalstater, och för att undvika gamla tiders orsaker till inbördeskrig, och minimera riskerna för ofred. Det var er en avgörande förklaring. 

 Många av de länder som människor flyr från till Europa idag är drabbade av etniska och sekteriska konflikter. Därför är det fullkomligt legitimt och i överensstämmelse med dyrt köpta erfarenheter, att bevara de europeiska länderna med en viss homogenitet. Mångfald har inget egenvärde. Mångfalden måste hanteras, och under de kommande årtiondena kommer utan tvivel den  utmaningen att dominera dagordningen i Europa, både ekonomiskt och politiskt. Man skulle kunna önska sig en gnutta verklighetsförankring på den punkten.

Om frihet och jämlikhet, tillsammans med mångfald, ska vara de värden som Europa vill bära med sig vidare in i nästa århundrade, så blir det inte okomplicerat.