Medan sju lama partiledare kliar varandra på ryggen

under Stockholms subversiva och neddekade Pridevecka, skriver Alice Teodorescu i SvD, ett par svidande sanningens ord om det politiskt kravlösa tillståndet i Sverige.  

Kort sammanfattning:

-"Att ställa krav är att bry sig.I Sverige är vi generellt sett duktiga på att kräva våra rättigheter. Frågan är vad som händer när vi inte finner det lika naturligt att diskutera våra skyldigheter, när minsta tillstymmelse till krav uppfattas som en allvarlig kränkning som vi ska förskonas ifrån.

Antikravkulturen är det nya svarta som säljs ut till reapris. På allt fler håll blir konsekvenserna av kravlösheten uppenbara, inte minst ifråga om skolan, men också hur vi ser på första generationens svenskar. Vi ställer inte krav, vi tycker synd om.

Är de som flytt från krig och förtryck predestinerade att vara offer resten av livet? Hur förändras politiken beroende på vilket synsätt vi anlägger; vilka verktyg erbjuds den som betraktas som ett handlingsförlamat offer i jämförelse med den som definieras som en handlingskraftig aktör? 

År 2010 införde regeringen ett försörjningskrav för anknytningspersoner till anhöriginvandrare. I praktiken innebar kravet att den som vill ta sin familj till Sverige måste ha arbete och boende. Till reformen infördes en rad undantag: barn under 18 år och deras föräldrar, flyktingar och alternativt skyddsbehövande, EES-medborgare och den som har vistats i Sverige med uppehållstillstånd för bosättning i minst fyra år.

I realiteten visar de senaste årens statistik att undantagen är så många att enbart runt en procent av alla anknytningsärenden omfattats. Nog vore det rimligt att kräva att en större andel anknytningspersoner tar ett större ansvar istället för att skicka fakturan till skattebetalarna?"