Igår kunde vi inte bärga oss.

Vi bara måste ge oss ut på havet, och se hur långt isarna lät oss komma till ön. Och si! Det gick! 

Det blanka ni ser mellan båten och öarna är ett tunt istäcke, bara en eller ett par centimeter tjockt, så vi kom igenom, packade upp våra ost- och skinkbaguetter och kaffetermosarna på bryggan och mådde som prinsar. Hundarna har längtat lika mycket som vi, men fick snopet nog inte gå iland utan koppel. Risken är för stor att gå ner sig. 

Men snart!