tisdag 5 februari 2013
Det är bara en sak jag undrar.
När jag var 7 år åkte mamma och jag i bergochdalbanan på Köpenhamns Tivoli. Vi var rätt kaxiga i den första lilla nerförsbacken, och sen den lååååånga uppförsbacken, jag minns att vi till och med nickade och log lite våghalsigt mot varandra. Föga anade vi det branta utförsstup som rätt överraskande skulle drabba oss innan vi hann blinka. Själv hann jag inte uppleva min dödsångest, för min älskade mors ansikte stod plötsligt inte att känna igen. Helt förvriden av besinningslös skräck, gallskrek hon till bergochdalbaneskötarna nere på marken att de måste omedelbart stänga av vidundret, samtidigt försökte hon resa sig upp, låsa upp säkerhetsanordningen och vräka sig ut över kanten. Hennes illvrål hördes ända till Ystad :-JAG SLÄNGER MIG AV!!!!! NU!!!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)


Psykologi
SvaraRaderaRationellt betende?
Sedan blev du yrkesverksam ombord på flygplan??
Hur tänkte du då?
Skepparn
Upp på hästen igen...?
SvaraRadera