Äntligen. Om det grova åsiktsförtrycket och vänstermarxismen inom journalistkåren.
Cecilia Hagen kommer ut idag:
-"Att försöka vara politiskt korrekt (som journalist) är ett heltidsjobb, i alla fall om man är en smula konflikträdd."
Vilket öde.
Tack käre Gud, att jag som ung inte ens vågade fundera på att fullfölja mina drömmar, om att få utbilda mig inom skrivandet, att få bli journalist.
Den möjligheten var inte för såna som jag, man måste vara samhällstillvänd=vänstervriden= marxist-leninist= ha partibok.
Ibland har det kommit över mig, en lite nyfiken undran, om hur livet skulle ha tett sig om jag fått välja yrke efter fallenhet och intresse från hjärtat då.
Idag när jag läser Cecilia Hagens livslögn, en ändlös kamp för att få vara en av de beskäftiga och högljudda, de som sätter agendan, tänker rätt, manövrerar, dirigerar, håller ihop som en cementmur, utsluter, fördömer och inte släpper in, så lider jag med henne.
För dom kommer att hudflänga henne. Dom kommer att skymfa henne bakom ryggen, dom kommer att betrakta henne som en quisling, dom kommer att kalla henne "tant", "lilla vän" och "kärring".
För PK-grupptrycket är ju en internare.
Inget som vi som vet, aldrig någonsin skulle få veta.