Har nu på löpande band läst ut Kerstin Ekmans Grand Final i skojarbranschen, GW Perssons Gustavs grabb, och håller som bäst på att avsluta Jonathan Franzen Frhet.
Ekman var en förtrollande uppsluppen och lustfylld läsning, mer än en gång fnittrade jag och undrade jublande över Kerstin Ekmansfullkomligt ljuvligt galna fantasi.
Lyssna:
" Efter lunchen som var påver, hade hon och Rolf gått till gymnastikhuset. Det hade fönster mot sjön, ribbstolar och en torr lukt för det var länge sen unga generalsöner tränade här. Rolf ville att de skulle hänga i trapetserna, nakna. Hon stilla, han pendlande från sitt håll. Han ville försöka träffa rätt. Det fordrades högt stånd.
Rolf hade många sexuella påhitt. Hon blev trött och såg Mälarvattnet bli brungrått vid stranden för det hade blåst upp och vågorna fradgade. Rolf försökte. Det var ju en fråga om precisionskrav och då var det inte lätt att hålla erektionen vid liv."
"Gustavs grabb" var en sympatisk igenkänningsbok, ett stycke historia, med en gripande uppgörelse med en sataniskt självisk och intrigerande mor, men med en överallt älskande och kärleksfull far. Och en aptitretare för oss som är nyfikna på personen GW.
Franzenboken är en oförglömlig och mäktig rikedom, det går inte att begripa hur Franzen har fått till det. Och jag undrar hela tiden hur det ser ut inuti hans huvud.
Små, små saker väcker tankar:
-"En ovanligt lång finnig figur med jättekrull och Iggy Pop-tröja som inte verkade ha nånting med de andra studenterna att göra och som inte skrattade, inte ens log artigt, åt den skämtsamma introduktionssvada som deras husvärd serverade dem. Själv hade Walter stor medkänsla med människor som försökte vara roliga, så han skrattade högt för att belöna detta tappra försök."
Det slog mig att jag själv som yngre var en sån, som nödvändigt och absolut måste se till att alla alltid hade allt de behövde, var glada och mådde bra. Skrattade högst och innerligast åt urusla skämtare för att de inte skulle inse hur pissdåliga de var, och inte känna sig sårade.
Undrar nu när jag slutade med det.
Nu tittar jag bara stilla på töntiga egenutnämnda lustigkurrar, ändrar inte en min, och undrar i mitt stilla sinne, hur och varför de inbillar sig att de har rätt att uppta min tid med sitt banala flams.
Nu talar jag reseledare typ: "Oj, oj, oj, nu vågar vi inte titta ut på serpentinvägens högra sida! Tur för oss att chaufför´n varit privatchaufför hos Sophia Lorens förut, så han är van vid kurvor, blink, blink", i flera, flera, flera olidliga timmar.
Har jag gått o blivit cynisk?
Eller FÅR jag låta bli att låtsas-skratta av artighet?
