söndagen den 11:e november 2012

Mitt älskade, älskade SAS ligger för döden.






Här är liemännen som sedan 1994 fått miljoners miljonlöner och bonusar för att utveckla ett genuint och gediget flygbolag, bort från monopolet till ett kraftfullt, vinstgivande och modernt reseföretag.

Jan Stenberg,

Jörgen Lindegaard.

Mats Jansson.

Richard Gustavsson.


Deras svindlande löner och svulstiga ledningsgrupper har motiverats med det svåra uppdraget, och deras förväntade enorma framgångskompetens. Gång på gång på gång.
Och allt vi sett är total oduglighet. Och fatala misslyckanden.


Vad spelar det då för roll att man klätt av frontlinjepersonalen all heder och ära, ökat på arbetstiden till livegenhet, rensat bort all medmänsklighet i ledarskapet och sänkt lönerna.
För mig är detta en stor och bitter sorgedag.

Och vet ni - det värsta av allt - som det gått för SAS, exakt så ser jag  Sveriges mörka framtid.

Allt stupar på värdelösa och utsugande ledare, som inte/aldrig tycks inse sin egen väldigt skrala begränsning.


svd expressen aftonbladet DN

3 kommentarer:

  1. Asgamarna ser alltid till att deras egen ekonomi går först,, i min dröm sitter dom där,, i Stocken till allas begrundan en vecka eller så,, sen så,,

    Norrlandfan,,

    SvaraRadera
  2. God morgon, alla. Satt precis och satte ihop en som vanligt, längre kommentar i huvudet. Blev distraherad och allt försvann. Kort version, i stället. Om SAS vet jag egentligen inget. Men ser klara paralleller med det företag jag jobbar på och ryktesvägen, samma tendens hos flera andra företag. Vad är det som hänt med svenska företagsledare? Och Sverige, givetvis. Det går som en röd tråd, en tendens, överallt. En idé, närmast ett infall, kör företagets ledning in absurdum. Som i mitt fall, säkerhet och statistiken runt detta. Statistik överhuvudtaget. Statistik som inte verkar användas, utan bara är till för att allt fler ska känna det som om de gör något till synes viktigt och för att tillfredsställa ledningen. Att medarbetare som skadat sej ändå ska komma till jobbet (ibland även i taxi för att de inte kan köra/cykla/gå själv) och där utföra ett nonsensarbete för att inte hamna i fel statistikkolumn. Att bygga in maskiner och utrustning så att operatörerna exempelvis får stå med ihoptejpade kvastskaft för att nå in och peta saker på rätt köl. Att i praktiken inte prioritera produktionen och därmed kunden. Att köpa in snofsiga maskiner som inte fungerar som det är tänkt och i den processen idiotförklara operatörerna som om det är deras fel och inkompetens, etc. Att avskeda de "gamle" med något kvar av sunt förnuft med motiveringen att de passar inte in i organisationen.
    Så verkar verkligheten vara på alltför många företag. Alltfler medarbetare tappar geisten och rycker på axlarna åt det mesta. Nästan ingen litar på arbetsledningen, men spelar med för att inte förlora jobbet. Givetvis drar man klara paralleller med "företaget" Sverige. Det känns inte bra alls. (Blev en rätt lång kommentar i alla fall, tur att jag glömde bort den långa versionen).
    Skogis.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Din kommentar kan gälla för hela "nya Sverige",som jag själv uppfattat "utvecklingen" under senaste 40 åren..
      Ansvar och kunnande lyser alltmer med sin frånvaro,varje dag sjunker landet allt djupare ner i dyn..
      Visst har väl landet hamnat helt på dekis,och det lär bli svårt för kommande generationer att rätta till det hela,om de en dag skulle vaknar upp ur sin sömn !

      Radera