
Maria Ludvigsson tar upp en verkligt livsviktig fråga i dagens SvD, om vår valfrihet:
- ”Det skall i princip vara lika naturligt att barnen vistas en del av dagen hos den ena makthavaren – samhället – som hos den andra – föräldrarna.’’
Så såg dåvarande Fpu och ordförande Per Gahrton på vikten av offentliga daghem och förskolor i slutet av 1960-talet.
Den unge Gahrtons försvarstal för det offentligas rätt till samhällets yngsta gestaltar på ett bra sätt var debatten för valfrihet och konkurrensutsättning en gång började."
Valfrihet. Smaka på det.
Det är vårt liv. Men politikerna har snott alla valmöjligheter, och ockuperat våra barn.
En gång älskade jag Moderaterna för deras kamp för valfrihet.
Men behovet av att förflytta vardagsmakt från politiker till oss människor, har aldrig varit större än nu i alliansens Sverige. När det gäller våra barn ger M oss enfald.
Inte mångfald.
I aftonbladet idag skriver
Maria Montazami:
"Karriär?
Nej tack.
Nu vill nästan varannan mamma bli hemmafru."
Oro, ångest och ängslan ökar hos våra barn och unga, den psykiska ohälsan har tredubblats de senaste åren.
Vad är det som händer?
Fråga: Är så små barn på ett eller två år redo för kollektiv fostran, för broilerliv?
Jag tror av hela mitt hjärta att det finns massor med bäbisar och små barn som mer än allt annat, skulle behöva vara hos sin egen kärleksfulla och trygga familj långt upp i förskoleåldern.
Utan stress och ångest.
Länge, leve valfriheten, och Maria Montazami som vågar svära i kyrkan mitt i PK-Sverige.
Lägg ner Sveriges politiska överförmynderi.
Hur kan politikerna ens inbilla sig att de vet vad som är bäst för våra barn.
svd newsmill