vaknade vi som var fyra på ön, och nu är bara tre. Zorro är inte med oss, och han saknas.
Under Zorros tvådagarspermis från djursjukhusintensiven onsdag/torsdag blev han först litet-lite bättre.
På torsdagen hade vi gäster och han kunde ligga på ett täcke nära mig och mina sysslor, han var stilla, rörde inte mycket på sig merän när han gick ut för behovens skull. Men han var sugen och lät mig glatt skämma bort honom med lite godsaker från köket, och massor med kärlek. Medan gästerna var här låg han i sin korg och tittade ut genom fönstret.
När gästerna lämnar vår ö står vi alltid tillsammans och vinkar farväl på bryggan, Björn och jag och hundarna, men Zorro tittade bara upp som - jag orkar inte - gå ni.
Men så när kvällens charmerande gäster gled iväg på spegelblankt hav i Nimbusen, rakt mot den betagande illande orange-skära-cerice-gula kvällshimlen, då, då såg vi Zorro komma stapplande sakta, sakta, sakta nerför de platta hällarna, som han forserat så glatt under sina 9 levnadsår.
Han visste var hans plats var, och var han hörde hemma.
Mitt hjärta brast.
På natten inträffade en akut och desperat försämring, även för oss som hunnit bli rysligt luttrade under en månads hysterisk valsning mellan olika veterinärer, diagnoser och mediciner. Andhämtningen var högre, hastigare, mer flämtande och hackigt stötande. När jag skulle ge medicinen i en korvskiva, och höll den franför hans nos, var andningen normal, så min egen slutsats var att andnöden kom sig av smärta och inte av symtom på andningsorganen.
Så ont han måste ha haft.
Jag låg med honom i famnen och smekte med lugnande och bestämda handrörelser. Men när Björn startade båten, så ville han inte gå.
Han stannade halvväg mot båten och tvär-vägrade, tittade bara mig rakt in i ögonen.
Han visste.
Vi satte på hans koppel och lockade, långt om länge gav han med sig, men nere vid båten tvärstannade han igen. Tittade igen vädjande på mig att slippa, men Björn bar honom ombord, och där låg han sen och släppte inte min blick förrän utom synhåll.
Han visste. Och jag visste.
Nååå, vad var det då som ingen veterinär kunnat diagnostisera trots tusentals ultraljud, känningar och röntgenbilder?
När han kom in på sjukhuset var han röd på insidan av låren, snorren var gällt röd och förstorad och pungen likaså, blodvärdena tom sämre än före permisen, och sköldkörtelvärdet livsfarligt lägt. DÅ. Hittade veterinärerna en cysta 3 sm gånger 5 cm vid snorren. Elakartad? Flera? Ingen vet. Men Zorro var så medtagen att en operation var otänkbar utan ett antal blodtransfusioner först.
Vi bestämde tillsammans att Zorro inte fick plågas mer, han mötte döden som en vän.
Björn och Zorro har delat så mycket, hämtat så många änder och fasaner, på de mest eländiga svårhittade ställen, traskat på så många kämpiga eftersök och varit varandras lojale kompanjon i vått och torrt.
Inbokad var redan höstens alla jakter.
Björns liv blir de facto halvt nu.
Här kommer några bloggar, som jag skrivit om Zorro och Zlatan vår vita labbe som vi miste i våras, bara tre år gammal.
Zorro/Zlatan
Zorro/Zlatan
Zlatan/Zorro
Zorro/Zlatan
Zorro/Zlatan
Zorro/Zlatan
Zorro/Zlatan
Zorro/Zlatan
Zorro/Zlatan
Zorro/Zlatan
Zorro/Zlatan
Zorro/Zlatan
Zorro/Zlatan
Zorro/Zlatan
Zorro/Zlatan