
När mina tre söner var runt 6,10 och 11 år packade jag in oss alla, packning för fjorton dagar, samt fyra cyklar och begav oss till sommarGotland, där vi skulle ha the time of our lives, bara njuta, ha roligt, vara glada, bada, cykla, krypa i grottor, bada i vattenpark, och hälsa på i Villa Villerkulla.
Sen satt vi där. I en hyrd stuga vid det svinkalla vattnet.
Ute vräkte regnet ner från en svart himmel, och det slutade aldrig.
Inte på två veckor.
Inne i huset försökte vi läsa, spela spel, äta god mat.
Fast när det blev fuktigare och fuktigare, i takt med att alla sjöböta kläder hängdes på varenda pryl i en mild förhoppning om att torka, mungiporna var nere vid fotknölarna, och det började småkivas, tetas, bråkas, brottas, skrikas, och gråtas, så klättrade väggarna till slut på oss och vi på dem.
Jag bet ihop så tandköttet blödde, köpte lego, tidningar, böcker, drakar, bilar, korvar, hamburgare och glassar för svindlande summor. Fast ingen blev gladare av det.
Cyklarna stod droppande i ösregnet som en hånflinande symbol över livets jävligheter. Sista dan satte jag mig ner och stirrade ilsket i gästboken, som kryllade av nedpräntade lýckliga små signaturer från människor som med sol i sinnet redan längtade tillbaka dit.
Då flög han med hornen i mig och jag skrev av mig fjorton dagars uppdämnt raseri:
-"Tack för fucking nothing, pissGotland, du kalla, vräkregnande och ogästvänliga helvete på jorden, har inte gjort nån av oss glada eller lyckliga.
Vi har hatat varje sekund här, och så länge jag lever kommer jag ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG nånsin tillbaka hit.
OCH DU - ta dina Lummelundagrottor och Villerkulla och stoppa nånstans."
DN