När SD kom in i riksdagen hade jag knappt hört talas om dem," visste" bara att de var rasister som vi måste kasta sten och ägg på, samt misstro, förnedra och förhåna utan motstycke, i världssamvetets förhärligande namn.
Sen dess har jag följt debatten, och den lika intensiva som hysteriska skrämselpropagandan från svensk media och makthavare mot det nya partiet.
Indoktrineringen vi medborgare konstant utsätts för vet inga gränser, det hojtas om rasim och främlingsfientlighet, det vänds bryskt ryggar, det blockeras idiotiskt och irrationellt i Sveriges Riksdag, och ingen vill offentligt ta i SD med med den numera bevingade tången.
SD är och förblir onda.
Men.
När blev vi ett land av människor som ohört dömer människor på lösa grunder eller gamla synder.
När blev vi ett folk som med själklarhet säger att ni är onda, för förut fanns det onda människor bland er. Som inte ens vill ge en chans.
När blev vi klandrare som inte ens vill lyssna, ta in eller veta nya tankar, förklaringar, avståndstagande och argument.
När blev vi mästrande förkättrare som tycker att förtryck, förnedring och mobbing är OK, och att förföljelse är av godo, nåt att yvas över - om den blott sker mot SD.
Jag kan inte vara ensam om att inte vilja bli lurad, förd bakom ljuset, manipulerad med och hjärntvättad, vi är ju ett land av underdogs.
Så hatkampanjerna mot SD har snarare väckt mitt rättvisepatos, rebellen i mig, jag har genomskådat den allmängiltiga landsomfattande självgodhetsvurmen och klichéerna. Jag tror att om Sverige och svenskarna väljer denna avskyvärda form av åsiktsförtryck mot SD, som vi i alla andra sammanhang fördömer, så kommer fler och fler att motsätta sig, för att välja en öppnare och noblare diskussionsplattform.
Och undrar sansat och nyktert när kritik mot förd invandringspolitik automatiskt blev lika med rasism och fientlighet. Jag skämns över att vi 2011 inte har ett sakligare och värdigare sätt att bemöta politiska motståndare på.
SvD Sydsvenskan SvT nsd Dagen
