
"Tacksam". Smaka på det.
Visst är det ett ord som vi inte hör eller använder längre. Som har genomgått en ofantligt negativ värdeminskning, och känns, ja, rent av tabu.
Wikipedia:
"Tacksamhet är en positiv känsla eller attityd inför något som någon annan har gjort."
Och ändå.
Det är absolut förbjudet att göra någon något kärleksfullt och helt osjälviskt gott, för att därefter FÖRVÄNTA sig tacksamhet. Det är det fulaste man kan göra.
Det här funderar jag mycket på.
Men, visst är det en drivkraft! Att brinna av lust och iver, att känna hur det spritter i hela kroppen av förtjusning över att få se en medmänniskas ansikte strålande av glädje.
Begreppet har förändrats över tid, när jag var barn uppmanades man ofta och direkt att visa tacksamhet. Motsatsen, att vara otacksam, var liktydigt med oerhörd missanpassning och skamlig ouppfostran.
Nu i egoismens dagar, är det norm att ta för sig, att egot ska ha sitt.
Då passar inte ett gammalt förbrukat ord.
Som är så vackert.














































