
Idag skriver
DNom att utmattningssyndrom syns i hjärnan.
"De som drabbas av utmattningssyndrom är en annan personlighetstyp än de som får psykiatriska diagnoser generellt. Gruppen består av ovanligt ihärdiga, ambitiösa och pedantiska människor. De ligger över snittet i intelligens och är välutbildade. Det är förtvivlade människor med diagnosen utmattningssyndrom, som inte förmår, men inget hellre vill än att ta sig tillbaka i arbete."
Been there, seen that, done that, som det hette en gång i tiden.
Fast då när jag hade slitit mig till, och bitit ihop till, total psykisk utmattning hade försäkringskassan lov och rätt till att ta min sjukdom på allvar. Det, plus SAS och deras på den tiden så stora kunskap och fantastiska förmåga till att ställa upp för, och rehabilitera gjorde mig hel igen. Men det tog tid - och det FICK ta tid. Annars hade jag inte suttit här idag.
Jag började med att sova i ett halvår, kroppen skrek efter sömn.
Därefter ett administrativt rehabjobb på halvtid. SAS´företagsläkare tittade vänligt på mig och sa:
-" Det här jobbet får du sköta efter egen ork, det viktigaste är att du tar hand om dig själv."
Jag satt med SAS´och KI´s forskning om prognoser för cancer för piloter´efter många timmar i cockpit, extremt utsatta för strålning på hög höjd vid speciellt långlinjeflygningar.
När de nya arbetskamraterna ville ha med mig på förmiddagskaffe, lunch, eftermiddagskaffe eller stämpla ut för dagen, avböjde jag vänligt. Jag satt som fastnaglad vid datorn, kunde inte själv förmå mig att avsluta. Hade ett mål för ögonen - att göra färdigt det som ålagts mig innan jag reste mig.
Det gick en dag, två dagar, tre dagar och jag arbetade nästan febrigt med min uppgift.
På fjärde dagen kände jag någon som vred om mitt vänstra öra, rätt bestämt. Där stod doktorn och tittade mig i ögonen:
-"När jag sa till dig att du fick jobba så mycket du själv ville, så menade jag egentligen att du får jobba så LITE som nånsin är möjligt - förstått!" Han vred om lite hårdare på örsnibben, och ja, jag lärde mig till slut.
Jag kan forfarande bli manisk och aldrig vilja ge upp - men jag har absolut lärt mig att ta fullkomlig siesta mellan varven för att kunna andas.
Det finns många därute som har kvar att lära sig.