
i ordets absolut bästa bemärkelse, hon hette Martina Kaplan.
Hennes utbildning: Leg. psykolog och Business Administration (MBA).
Tidigare yrken: affär, busschaufför, byrådirektör, chef för projektkontor, Design Director, personaldirektör, psykolog, sjukvårdsbiträde, vice President, VD, växel.
Uppvuxen: Norrköping, Stockholm och Chicago.
Martina Kaplan kom helt utifrån och blev chef över all flygande cabinpersonal på SAS för ungefär tio år sen. Jag sökte en tjänst som en av hennes närmaste medarbetare och fick jobbet som assistant manager efter en intervju på fem minuter, personkemin var så närvarande så man kunde ta på den.
Den kraft, styrka och livs- och arbetslust som Martina basade med var helt enkelt extremt smittande.
- "Vi har satt upp våra mål och nu ska vi bara genomföra det vi föresatt oss!"
Så enkelt det låter, och så enkelt var det med en ledare som lät oss alla växa till himlen.
Jag måste bara berätta om när vi skulle tillsätta en ny tjänst, och älsklingsJanne skulle söka den. Han var lite orolig för han ville gärna i intervjun med Martina, tala om att han är bög, men ville att det skulle falla sig naturligt, inte som nån stor sak. En bit in i intervjun såg han sitt tillfälle, på frågan om han var gift och hade familj svarade han:
-Ja, jag har levt med en man i tjugo år.
Det blev tyst.
Väldigt tyst.
En lång stund.
Sen utbrast hon med all sin spontana och uppriktiga charm:
-"Hur f-n har du lyckats behålla en man i tjugo år?!?!"
Skratt och björnkram.
Hon slutade hos oss efter några år, och eftersom hennes efterträdare helt och hållet saknade alla Martinas briljanta egenskaper som människa och ledare, så lämnade jag samtidigt ett jobb som jag älskat varje sekund av.
Nu senast utsågs Martina av regeringen till Riksutställningars generaldirektör på Gotland.
Igår stod dödsannonsen i tidningen, cancern har tagit Martina.
Det gör ont och är inte rättvist.